Friidrotten nu - och då...

Följer VM i friidrott, dag för dag. Fascineras av prestationerna, förundras över resultatutvecklingen. I ett nostalgiskt skimmer erinrar jag mig hjältarna från förr, de som förgyllde min barndom. Hörtewall som sprang 100 meter, nästan alltid på 10,8. Asplund med släggan. Uddebom med kulan. Hinderparet med de samklingande namnen Tedenby och Tjörnebo. Dan Waern på medeldistans, bland de bättre i världen faktiskt. Och så Benke Nilsson som tog typ 2,12 i höjd när hopparna fortfarande dök över ribban. Nästan alla småkillar i Oskarshamn var friidrottsnördiga på den tiden - och på nästan alla gårdar stod en hemmagjord höjdhoppsställning. Benke var störst, själv dök jag mig fördärvad i fåfänga försök på 1,25. Detta var det ljuva 1950-talet och jag skulle kunna nämna tusen namn till...alla som gjorde 14 meter i tresteg eller 4 meter i stavhopp med bambupinne fick plats i mitt hjärta. Världsläget hade man sämre koll på, tv:n var ännu inte etablerad som allmängods. Men systrarna Press från dåvarande Sovjetunionen minns jag förstås. Somliga kallade dem bröderna Press, om det var för utseendet eller prestationerna vet jag inte. Gissningsvis både och. Den ena hette i alla fall Tamara och stötte kula som en hel karl. Den andra hette bestämt Irina men vad hon gjorde på tävlingsbanorna har jag glömt. Sprang? Ja, kanske. Fast inte som Wilma Rudolph, amerikanskan som tog damsprinten till en helt ny och dittills oanad nivå. Ack ja. Gårdagens friidrott hade sin charm - och dagens har kanske sin. Jämföra rakt av går ju inte. Precis allt har förändrats. Banorna. Startblocken. Skorna. Linnena och brallorna. Träningsmetoderna. Kastredskapen. Medicinerna. T o m människokropparna har förändrats; inte faan hade Hörtewall nån muskelmassa i stil med Gatlin's t ex. Förr såg atleterna ut ungefär som folk, inte som monster. Med viss reservation då för br...systrarna Press.