Det gör ont när goda grannar går bort. Kent var en sådan. Inte i huset där jag bor, men i Baltiska hallen när det vankades handboll. Rad 6, i höjd ungefär med planens mitt. Det var där vi blev bänkgrannar, Kent och jag och ett antal andra män i mogen ålder. Gubbhyllan, som vi sa redan för tio år sedan. Kent var något av en särling i sällskapet. Vi kallade honom Eleganten - av en anledning. Ingen var så proper som han. Ingen annan gick på match i kostym och skjorta med slips. Kent stack ut. Med sin stil, med sin charm. Med sitt vänliga sätt, inte minst.
*. *. *
Han berättade för mig att han varit brottare i yngre dar. Det var nog det sista jag kunde tro. Eleganten i brottartrikå, liksom. En surrealistisk syn - men som Kent själv sa: alla har vi varit unga, var tid har sitt. I grunden var och förblev han föreningsmänniska. På senare år med IFK Malmö närmast hjärtat. Förutom HK Malmö då, specifikt i handbollen. Ibland, helt ärligt, kunde jag känna att det bästa med att gå på match var att man fick träffa Kent. Han hyfsade tonen på Rad 6, berikade oss andra med lite vett och etikett. Kent skulle aldrig vråla över domslut som gick HK emot, sådant var långt under hans värdighet.
*. *. *
Det har gått någon vecka nu sedan jag genom en gemensam vän fick veta att Kent lämnat jordelivet. Så fullständigt oväntat. Kent var betydligt yngre än jag. Yngst på hela ”hyllan”, tror jag. 71 och fortfarande atlet. Inga yttre tecken på sviktande hälsa, snarare precis tvärtom. Ödet bryr sig inte. Rad 6 gör däremot. Sorgligt många har försvunnit under de senaste åren. Några till den eviga vilan, någon till vård på demensboende. Utan Kent blir det direkt ödsligt. Ingen fyller Elegantens kostym - men vi som är kvar kan förvisso knyta en slips för att hedra hans minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar