England-Sverige 4-0. Skenbart jämnt i 25 minuter. Därefter - nivåskillnad. Engelsk uppvisning. Svensk pyspunka. Förargligt för alla som hjälpts åt att pumpa den blågula ballongen. Spelarna själva, ledarna runt laget, svansviftarna i media. Ja, även räknenissarna i Uefa som lyckats placera Sverige tvåa på senaste världsrankingen. Förvisso baserat på silvret vid fjolårets OS, ändå totalt missvisande. Europa hade tre platser i den rumphuggna OS-turneringen, de tre bästa nationerna lyste med sin frånvaro. Tyskland. Frankrike. England. Självförvållat, ja; alla tre straffade ut sig via en tillfällig dipp i föregående mästerskap.
*. *. *
Jag påpekade - föga populärt - redan då: svårt att inte gå till OS-final i så urvattnad konkurrens. Och lätt att få hybris för ett silver som trots allt är ett silver - med snudd på guld. Men nåt om verkligheten sa det inte. Det var Canada vi mötte i finalen, med all respekt en outsider i sammanhanget. Sverige har aldrig varit näst bäst i världen, eller ens i Europa. Jo, möjligen i damfotbollens barndom. Inte sen. Framförallt inte här och nu. Utvecklingen har bokstavligt talat sprungit ifrån oss. Vi såg det igår: när England tempoväxlade hängde Sverige inte med. När England hade passningskvalitet i hög fart gick Sverige bort sig i närmast slowmotion.
*. *. *
Själv skrev jag visst häromdan att ”Sverige nog kunde växa med motståndet”. Fel, fel, blott en from förhoppning. Sverige krympte. England gjorde oss små. 4-0 ljuger inte, låt vara att Lindahl i buren på en bättre dag i karriären säkert hade hållit siffrorna nere. Samtidigt säger det något som jag tycker är ganska störigt kring den blågula modellen (gäller i viss mån även herrlandslaget). Detta att spelare ska få stapla landskamper på hög bara för att de själva vill. Att föryngring och förnyelse uteblir. Att allt passerar till jubel och hänförelse - inte minst bland dem som har till jobb att ”kritiskt granska”. Svensk damfotboll förtjänar bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar