England-Tyskland 2-1. En gastkramande EM-final med ett snöpligt slut. Det var väl straffar vi ville ha, eller? I alla fall jag ville - mot mina egna principer. Det här var så jämnt, så ovisst, så infernaliskt spännande att ett straffavgörande för en gångs skull hade känts rimligt. Istället ett skitmål i andra förlängningshalvan som frälser hela det brittiska öriket. Nåja, hela England då. Första mästerskapsguldet sedan herrarnas VM-triumf 1966. På tiden så klart, i det perspektivet. Tysk fotboll har desto mer på meritlistan, som bekant. Åtta EM-guld bara på damsidan, om jag hörde rätt. Att det nionde uteblev kändes nästan ödesbestämt.
*. *. *
Drygt 87000 åskådare bar sitt England genom matchen. Trycket var enormt, energin bland spelarna gränslös. Värdnationen fick liksom inte förlora - och var ändå förbannat nära att göra det. Tyskland hade perioder av momentum. Fler bollvinster, fler skarpa lägen...även om alla skillnader lagen emellan förvisso var hårfina. Det gäller också brutalitetsnivån. Där var det herrklass i båda lägren; dobbar före, armbågar som vapen, då och då mudder på tu man hand. Mängder av gula kort förstås, några bör ha varit gränsfall till rött. Tyskland hade f ö otur redan före avspark: stjärnan Popp skadade sig på uppvärmningen och ströks ur truppen. Ett aber, helt klart.
*. *. *
England Europamästare alltså. Värdiga sådana, absolut. Med ”avdrag” för de sista tio minuterna av finalen. Där passade engelskorna nämligen på att sätta ett tvivelaktigt världsrekord. I maskning. Från 2-1-målet och framåt upphörde all fotboll. Dessvärre också alla domslut. England tilläts spelfördröjande sabotage långt bortom det normala - domaren nöjde sig med att lägga till två ynka minuter. Den plumpen var ful, fotbollsfesten i övrigt smått fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar