Idrott och politik hör ihop. Påståendet lanserades - i den offentliga debatten - redan när jag var ung. Diskussionsämne då, för eller emot. Fortfarande okej att stå på förnekelsesidan. Romantisera idrotten, hålla fast vid att den i själva verket var ett sunt motgift till smutsig politik. Fred, försoning, förbrödring, fritt utbyte över alla nationsgränser; det helt omöjliga i politik kunde pekas ut som det fullt möjliga i idrott. Vansinnets frigående motsats, olympiska spel som återkommande höjdpunkt. Sen kom den förbannade verkligheten och trängde sig in i våra tv-rum.
*. *. *
Black Power-demonstrationen vid Mexiko-OS 1968. Terrorattentatet mot Israel vid spelen i München -72. Statsunderstödd doping. Nationer som bojkottat olympiska spel - eller fråntagits rätten att arrangera internationella mästerskap. Alternativt kohandlat sig till värdskapet. Ryssland här och nu. Vem skulle idag hävda att idrott och politik inte hör ihop? Och då har jag bara nämnt ett litet axplock av alla exempel som stärker tesen. Och avsiktligt hoppat över ”Hitlerspelen” i Berlin 1936; det var trots allt före den tid som kan kallas upplyst och modern. Men. Nu till saken. Kanske är den intressant, kanske bara långsökt. Jag undrar: är idrott & politik ett oskiljaktigt par numera? På alla nivåer, i stort som i smått. Eller finns det nån gräns där en separation faktiskt är förhandlingsbar?
*. *. *
För enkelhetens skull går jag till mig själv. Jag håller som bekant på Mjällby AIF i fotboll. Mjällby är en del av Sölvesborgs kommun. Där den politiska makten innehas av SD. Ett parti som vore det sista jag skulle rösta på - sagt med motvillig men demokratisk respekt för alla Sölvesborgare som tydligen gör det. Däribland själve partiledaren, får man anta. Han bor nämligen i kommunen. Och håller på samma lag som jag, har till och med varit synlig i hejaklacken då och då. Man kan alltså på goda grunder utgå från att antalet ”Sverigevänner” är överrepresenterade i mitt favoritlags supporterled. Problematiskt? Jag kan erkänna att jag grunnat på saken, man tänker ju mycket när man har tid att fundera. Men nej, jag känner inte att problemet är mitt.
*. *. *
Man väljer inte sina medsympatisörer. Springer inte runt och frågar fotbollssupportrar hur de röstar i politiska val. Byter inte klubb för att vissa människor kanske föredrar blåbrunt framför rödgrönt. Det går att samsas runt gulsvart, bara man höjer sig lite från den totala idiotin. Om någon har problem borde det i så fall vara SD-ledaren. Mjällby AIF står ju för allt som han och hans parti är emot. Mångfald, blandkultur, integration. Utan spelare från Afrika, Mellanöstern och Balkan hade Mjällby knappast varit ett allsvenskt lag. Det är måhända en sur sill för de så kallade Sverigevännerna att begrunda - men annars är vi nog överens, dom och jag. Idrott och politik hör ihop. Fast ibland inte. Och störst av allt är fotbollen. Okej, näst efter kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar