IFK Skövde-Ystads IF 28-30. Har knappt sett nån handboll för all fotboll på sistone. Men är det SM-final får man ju skärpa sig. Synd bara att inte YIF fick bli mästare ikväll. Jag vet, många gillar bäst av 5-konceptet. Inte minst det lag som förlorar första och kanske även andra matchen - men lik förbannat har guldchansen kvar. Jag gillar det inte. Den gamla modellen med ett enda stort gemensamt finalevent för herrar och damer var bättre. Om man nu vill skapa feststämning - och låta damlagen vara med på lika villkor. Den sportsliga rättvisan blir knappast större av en utdragen matchserie, om så vore förstår jag inte varför man inte spelar bäst av 9. Minst.
*. *. *
Nå. Kvällens match var underhållande. Spännande. Hård. Smått brutal. Som handboll är nu för tiden - på gott och ont. YIF satt i det så kallade förarsätet nästan oavbrutet, Skövde segade sig ikapp ett par gånger men aldrig förbi. En smärre sensation i Ystadlaget var den lille högersexan Hampus Karlsson. Doldis bland stjärnor, sju mål på lika många lägen. Så presenterar sig oblyga pojkar. Dahlin på den andra kanten var också till sin fördel. Kim Andersson förstås. Duktigt trött i slutet dock, geniet fyller trots allt 40 snart. En bidragande faktor till resultatet var även målvaktsspelet. Inte fullödigt i någon av burarna men Kraft i YIF gick plus i andra halvlek, räddade en del när Skövde kom otäckt nära.
*. *. *
Nu återstår alltså bara för Ystads IF att vinna sina två hemmamatcher. Inte så bara, kanske. Små marginaler skiljer, det tycker jag framgick av kvällens möte. Skövde har mer att ge, frågan är om YIF har det. Och förlåt tjatet, men känslan sitter i oavsett var pokalen slutligen hamnar: märkligt att man ska behöva besegra samma lag tre gånger för att få kalla sig svenska mästare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar