Djurgården-MFF 4-0. Givet omständigheterna en hygglig match av MFF. Om jag skojar? Inte alls. Med ett mittbackspar som aldrig spelat ihop och där den ene inleder med ett klockrent självmål. Med truppspelare 25 och 26 i startelvan - och nr 27 inbytt i andra halvlek. Med en ensam anfallare som har uppenbara problem med basal bollbehandling. Ja, då kan man inte gärna begära mer än såhär. Kämpaglöd fanns, åtminstone ganska länge. Klass saknades i 90 minuter. Jämfört med motståndet alltså.
*. *. *
Det vore lätt att hacka på MFF nu. Vara elak. Skadeglad. 0-6 på de två senaste matcherna rimmar ju sällsynt illa med klubbens egen dna-profil. Allsvenskt guld, Europaspel. Störst, bäst och rikast. Alltid. Men nej, jag ser ingen anledning att vara spydig. Det är för lågt, för billigt. Jag tycker snarare synd om MFF. Framförallt om Milos Milojevic. Mannen är fotbollstränare. Inte allmänläkare. Inte trollkarl. Han befinner sig i en situation som är fullständigt exceptionell. Jag har tappat räkningen på alla skadade spelare, någon i tv sa 13. Möjligen inkluderar den siffran ett par av de spelare som ikväll fyllde ut bänken - utan att vara i speldugligt skick.
*. *. *
Funderar på när jag senast såg MFF förlora en allsvensk match med 4-0. Går bet, kommer inte ihåg. 1999 kanske, när man åkte ur? Så illa kommer det inte att gå i år, men att spekulera i guldstrid känns just nu bara fånigt. Med tillgängligt manskap tar man inte många poäng mot de främsta utmanarna, det har ju redan visat sig. Ikväll inte minst: Djurgården gjorde nästan narr av MFF i slutet, lånade inte ut bollen. Säkert en plågsam syn för alla tillresta fans. Favoritlaget som slagpåse, upp-och-ner-vända världen liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar