Såg Eurovision Long Contest igår. Okej, Song Contest då. Men herregud så länge man höll på - bara för att till slut slå en straffspark i öppen bur: Ukraina vann. Surprise, surprise. Folkets röster, dvs tv-tittarnas, avgjorde, jurygrupperna hade England som vinnare. Kanske för att de förhöll sig till musiken, vilket ju förefaller ganska rimligt i sammanhanget. Om det inte vore för kriget som här och nu ödelägger Ukraina. ESC blev ett spektakulärt tillfälle att manifestera mot Putins ondska. Eller omvänt: för en samlad sympatiyttring till det ukrainska folket. Mer detta än en tävling om tycke och smak kring harmlösa låtar.
*. *. *
Hur jag orkade titta i fyra timmar begriper jag inte såhär i efterhand. Vilken medelfubbick som helst kunde ju räkna ut resultatet i förväg. Antar att jag ville förvissa mig om själva upplägget - för att kunna delta i eftersnacket. Skulle programledarna (de svenska alltså) hetsa upp sig för ingenting? Ge sken av en spänning som aldrig fanns? Stöna, jubla, nästan svimma över just Sveriges bidrag? Skulle eventet som sådant få sin sedvanliga prideprofil? Skulle jag, gamle man, kunna nynna på en enda av de 25 låtarna när maratonracet äntligen var över? Svaret blev ja. Utom på sista frågan där det blev nej. Naturligt nog: tiden och tonerna har sprungit ifrån mig, det är bara att inse.
*. *. *
Ett fint ögonblick fick jag dock uppleva. Det var när Gigliola Cinquetti intog scenen för att sjunga Non Ho L’eta. Nostalgi de luxe liksom: den låten vann för Italien 1964. När sångerskan var 17 och Eurovision Song Contest inte ens det. Rörande att återse henne nästan sextio år senare. Kvällens tre bästa minuter. Sagt och skrivet med all respekt för allt nytt som jag inte riktigt förstår. Och med djupaste förakt för despoten bakom slutresultatet 2022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar