Igenkännandets smärta

Såg del 1 av Kraschen, SVT:s dokumentärserie om Volvoindustrins sönderfall i Göteborg. Om människorna som miste jobbet – eller fick behålla det. Om individuella öden bakom alla siffror. Om oro och ängslan, sorg och förtvivlan.
Starka scener, ömsint produktion.
För min egen del också en smärtsam påminnelse om 1990-talets stålbad på Sydsvenskan. Datateknikens definitiva genombrott, grafikeryrkets definitiva sammanbrott. Nej, omfattningen går inte att jämföra men själva scenariot.
Människors lidande.
Chefers listor på medarbetare de kunde tänka sig behålla – eller absolut inte behålla.
Förhandlingarna som drog ut på tiden i månader.
Avstegen från turordningsregeln.
Känslan av att aldrig kunna uppnå något slags rättvisa, framförallt ingen som skulle gå att förankra hos de drabbade.
De bruna kuverten som till sist ändå måste delas ut. Beskeden om uppsägning pga arbetsbrist…jag tror fyra av fem grafiker fick just den typen av besked. Eller åttio av hundra om man hellre vill.
Jag satt själv i grafikerfacket vid den här tiden. Däremot satt jag inte på chefens favoritlista så i just det ärendet tvingades jag lämna förhandlingsrummet. Helt enligt spelreglerna, allt annat hade varit skandal pyramidal. Men visst, jag kunde höra tisslet: ”den jäveln har förhandlat i egen sak, det är därför han blir kvar”.
Inget att säga om; situationen i sig födde olustiga rykten, splittrade sammanhållningen. Det var en makaber period av yrkeslivet, förödande för gamla goda ideal.
Som i Göteborg - och Trollhättan - nu. Del 2 av Kraschen visas på torsdag kväll, det är värt smärtan att titta.

S E