EM i handboll, dag 1: Sverige-Slovenien 25-27 (13-7).
Kolla på halvtidssiffrorna, de säger allt. Svenskt haveri, slovenskt stordåd. Och lång näsa för oss som trodde att matchen var körd, premiären en blågul succé.
Vi var nog rätt många, då vid pausvilan. Du, jag, Jidhe, Ekwall, mossan, moster Greta i sin himmel…och vem vet, kanske hela det svenska laget också.
Det såg så ut i andra halvlek.
Direkt gåtfull var Kim Anderssons insats. Mannen är ändå lagkapten, den som ska visa vägen och gärna gå före med eget gott exempel. Dessutom är han skarpskytt, sägs det. Ingenting av detta märktes i matchen. Andersson vägrade skjuta, vägrade ta ansvar. Han av alla. Han som i sina bästa stunder kan vara en så briljant handbollsspelare. Just han gick och gömde sig när läget blev skarpt och laget formligen skrek efter en härförare.
Märkligt att se, dystert att bevittna.
Min beundran för Slovenien dock. Otroligt starkt att vända en match som länge tycktes hopplöst förlorad.
Polen ikväll för svensk del. Polen som inledde med att besegra mäktiga Tyskland. Låter förstås skrämmande - men man ska aldrig säga ”hu”. Sverige har plötsligt allt att vinna, Kim Andersson allt att bevisa, kollektivet ett anseende att rätta upp. Och visst är väl polackerna lite tömda efter sin bragdmatch mot tyskarna?
Den som kollar får se.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar