Sorgens skrämmande ljuslågor

Så brinner ljusen över ett mordoffer återigen här på Söderkulla. Förra gången var det vid macken, den här gången mitt på torget. Centrala platser, mycket folk i rörelse. Men ingen som sett något, ingen som vill vittna, ingen eller inget som hindrar en vettvilling. Jag cyklar själv längs med torget mest varje dag, fast sällan vid 18-snåret när mordet tydligen inträffade. Funderar på hur jag reagerat om jag kommit precis då. Fegat ur, cyklat förbi? Jag är rädd för det. Rädd om livhanken. Skäms nästan att jag känner så, att rädsla liksom betvingar civilkurage. Om de inledande uppgifterna kring mordet stämmer var det precis tvärtom med killen som ljusen nu brinner för. Han hade modet att konfrontera buset vid torget - och fick plikta med livet. Jag kände honom inte, vet inget alls om hans egen bakgrund. Bryr mig faktiskt inte, ingen människa förtjänar att dö på det sättet. Lämnade ett bidrag till det växande blomsterhavet vid mordplatsen för nån timme sen, pratade med hans sörjande vänner. Alla Hjärtans Dag, heter det så?