Kallurs kamp

Känner sympati för Sanna Kallur. Hennes kamp för att komma tillbaka efter alla skador, hennes exceptionella envishet. Vem som helst med motsvarande skadehistorik hade lagt av för länge sen - men, och nu blir jag kanske motsägelsefull, det önskar jag att Kallur också hade gjort. Hon fyller snart 34, har tappat drygt sex år av karriären, har gråtit i tv mer än någon annan människa alla kategorier. Senast i helgen efter en lyckad tävlingscomeback i Tyskland. Lyckad i så motto att kroppen höll, att hon inte gick sönder. Tidsmässigt var hon en bra bit från sin forna klass som häcklöpare och allt annat vore märkligt. Det går inte att manipulera tidens tand, inte på ren väg i alla fall. Någon borde tala om det för Sanna Kallur - innan hon går sönder igen. Ibland är omtanke bättre än ryggdunk. Och inte ibland, utan alltid, är själva livet större än 100 meter häck. Tycker jag. Med all respekt för att Kallur naturligtvis bestämmer över sitt eget öde.