Ett Malmö i sorg

Mord vid Mobilia mitt i köpruschen. Besinningslöst väktarvåld på Centralen. Vansinnesjakt med tragiskt slut på Amiralsgatan. Allt inom loppet av några få dagar. Svårt att vara människa i Malmö just nu. Särskilt svårt att vara polis, skulle jag tro. Eller väktare. Eller vän av ordning överhuvudtaget. Det är för mycket som stör idyllen, så att säga. Och kanske för lite fokus på de egentliga problemen. Varför är en nioåring och en tolvåring på rymmen? Från vad? Efterlysta och efterspanade? För vad? Ensamkommande flyktingbarn från...Marocko? Är det krig där, mig ovetande? Hur tar sig barnen därifrån - och hur tas de emot i Malmö? Vuxenstöd? Skola? Kärlek? Var finns föräldrarna? Hur många herrelösa "nioåringar" och "tolvåringar" driver runt i Malmö på liknande sätt? Utan språk, utan normer, utan förebilder. Tanken svindlar, skrämmer mig nästan lika mycket som brutal maktutövning i uniform. Och varför skjuts det så förbannat i vår stad? Varför ter sig själva livet meningslöst för så många? Förfasa sig kan man alltid göra - men vem har svaren?