Svensk-danskt utbyte på dubbla fronter under påskhelgen. Jag avstod medverkan i båda. Lika lätt, men förvisso av vitt skilda skäl. I det ena fallet rörde det sig om en ökänd handelsresande i koranbränning. Dansk, dock med även svenskt medborgarskap. Vilket gör det möjligt för honom att då och då turnera runt i Sverige och fritt grisa ner i offentliga miljöer. Mannen har Svea Rikes grundlag på sin sida. Yttrandefriheten. Demonstrationsrätten. Att elda muslimers heliga skrift är i den kontexten inget brott, snarare tvärtom. Mannen kan göra det i skydd av ett massivt polisuppbåd - som istället har fullt upp med de verkliga ”brottslingarna” i sammanhanget. Alla som inte begriper sig på grundlagen alltså. Alla som skulle vilja pricka provokatören med ett ruttet ägg eller en rak höger. Jag förstår dem.
*. *. *
Vad jag inte förstår - eller försvarar - är protesternas totala urartning. Stenkastningen mot polis, det vettlösa våldet, de kriminella upploppen. Hur sjukt det än låter gynnar sådant bara hatobjektet. Han får precis den reaktion han är ute efter, precis den bild av muslimer han av ”politisk” anledning vill sprida. Och, förstås, den massmediala uppmärksamhet som verkar vara hans njutningsmedel. Absolut, bäst vore om mannen kunde stoppas redan på förstadiet. Det borde inte vara svårt: ett land som förbjuder fimpar på marken måste rimligen kunna neka tillståndsgivning för koranbränning i parker och lundar. Men när det obegripligt nog inte tycks gå - ja, då är det näst bästa att fullständigt nonchalera stollen. Det lär man f ö ha gjort i Danmark, därav hans återkommande Sverigeturnéer. Viktigt att komma ihåg: de allra flesta även här gör faktisk det. Vänder honom ryggen. Motdemonstranterna är kanske några hundra - och inte nödvändigtvis just muslimer. Unga människor mest. Frustrerade över tidsandan, omogna i uttryckssättet.
*. *. *
En helt annan form av dansk-svenskt utbyte ägde rum i Malmö Arena på själva påskafton. Handbollslandskamp. Vet inte hur många som lät sig lockas - men inte jag i alla fall. Vänskapsmatcher till skyhöga biljettpriser, nej tack. Dessutom håller jag på att utveckla ett ointresse för Sveriges herrlandslag i handboll. Det är för mycket skit, för många dimridåer. Varför fick Martin Boquist kicken från posten som assisterande förbundskapten? Varför blev Andreas Nilsson svartlistad? Petad är en sak, ansvarig förbundskapten bestämmer. Men svartlistning...sånt kräver faan i mig en förklaring. Den får man leta efter, spekulera om. Förbundet väljer att mörka, möjligen mumla. Det gäller Boquistfallet, det gäller Nilssonfallet. Själv har jag fått nog. Mitt breda handbollsintresse består, men landslaget lägger jag under en sten. På obestämd tid. Ja, jag vet att Sverige blev Europamästare senast och att framgång sägs förlåta allt. Inte i min rättsuppfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar