Nyamko Sabuni avgår. Beskedet kommer föga oväntat, mer som en bekräftelse av spelreglerna. Som i fotboll, så ock i politiken: när motgångar staplas på hög, när trendbrottet uteblir...ja, då får den resultatansvarige tacka för sig. Tränaren i fotboll, partiledaren i politiken. Vad som möjligen skiljer är tidsrymden. Sabuni har lett Liberalerna i närmare tre år, konstant kring ”nedflyttningsstrecket”. Så länge hade knappast en fotbollstränare kommit undan, givet motsvarande ”resultat”.
*. *. *
En gång var Liberalerna - då under namnet Folkpartiet - en kraft att respektera i svensk politik. Min far röstade på dem. Min storebror likaså. Småföretagare respektive lärare, liberalismen var deras gemensamma vän. Olin på fars tid, Westerberg och andra under bror mins långa yrkeskarriär. Valresultat stadigt kring tio procent. Ibland mer, ibland något mindre. Successivt dock avsevärt mindre, i senaste valet runt fem procent. En halvering alltså mot ”good old days” - och detta med Jan Björklund som resultatansvarig. Hade partiet ändrat politik? Inte vad jag vet. Hade den politiska kartan ritats om? Definitivt.
*. *. *
När Folkpartiet var det självklara valet för liberalt sinnade personer fanns inget SD. Knappt ens KD fanns. Eller MP, för den delen. Fem partier slogs om rösterna, inte åtta som idag. Humanismen gick att försvara, rasismen hölls kort. Eller också fanns den, men hade ingenstans att ta vägen rent politiskt. I det nya Sverige krympte FP bokstavligt talat till L. Konkurrensen blev liksom övermäktig, gamla argument förlorade sin bärkraft i opinionen. Trenden fanns långt före Sabuni - men det fullständigt förödande raset för L kom med henne. Dryga 2 procent i mätning efter mätning efter mätning, djupt under riksdagsspärren. En irriterande fluga i den politiska kohagen, något man viftar bort med svansen.
*. *. *
En misstanke - ful men relevant - är att Sabuni’s ursprung och personlighet legat henne i fatet. Svart afrikan, liksom. I Jimmie’s Sverige. I en vit politisk norm. Hade hon åtminstone varit lite ödmjuk. Ja, helst mycket. Strålat av tacksamhet, duckat i replikskiften med andra partiledare, gärna bett om ursäkt för att hon trängt sig på. Men nej, Sabuni var tack och lov inte sån. Hon var mer som Ebba Busch. Kaxig, fladdrig, sossefientlig, moderatnära. Kompetent utan tvekan - men kanske inte liberal i klassisk mening. Sverige var nog inte redo för Nyamko Sabuni, tror jag. Nu tar Johan Pehrson över ledarskapet. Tillbaka till normen. Vit man i övre medelåldern. Inbyggd pondus i kroppshyddan, rutinerad retoriker. Men samma politik. Återstår att se vad väljarna tycker. Jag skulle inte bli helt förvånad om L lyfter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar