Angenäm fotbollsutflykt...

Nyss hemkommen från Ängelholm. Mjällby var ju där, det missar inte en man som är funtad och navlad som jag. Seger blev det också, 2-1. Löjliga siffror i förhållande till matchbilden. Mjällby var överlägset Ängelholm, kunde/borde vunnit med typ 5-0. Viss oskärpa i avsluten i kombination med ett knippe sanslösa räddningar av Ängelholmsmålvakten höll siffrorna nere. Nån fara för poängtapp var det heller aldrig: hemmalagets reducering till 1-2 föll i femte stopptidsminuten, direkt efter var matchen slut. Spelmässigt blev jag imponerad av Mjällby. Klart förbättrat jämfört med i fjol. Många nya ansikten i laget, dessutom ett par gamla som återvänt. David Löfqvist t ex. På den här nivån - vi talar alltså division 1 - är han närmast överkvalificerad som mittfältsgeneral. På tåget upp hade jag f ö nöjet att sammanträffa med Mjällbys mittback Emmanuel Okine. Malmöbo, pendlar till Listerlandet för träning fem gånger i veckan, "tågar" till vissa matcher. Vad gör man inte för fotboll - och för en klubb som Mjällby AIF? Eller om det är för lönen, vad vet jag. Okine är i vilket fall en av alla dessa afrikanska fotbollskillar som söker lyckan i Sverige, i Mjällby är han faktiskt en av fem just nu. Alla gjorde starka insatser i dagens match, anfallsparet Moro/Emeh inte minst. Den sistnämnde tvåmålsskytt. Och så var sillastrybarna på plats. Mjällbyfansen, vill säga. Med pukor och flaggor och röstresurser som hette duga. Deras närvaro höjde publiksiffran till 480. Ängelholm är som fotbollsstad ungefär lika död som Malmö är som handbollsstad. Men Mjällby rör på sig igen, det var riktigt angenämt att se.