En kväll med Buhre

Besökte Helsingborg igår. Stadens idrottsmuseum, närmre bestämt. En sundspärla man inte behöver vara helsingborgare för att uppskatta; principiellt intresse av idrottshistoria räcker långt. Eldsjälarna som driver verksamheten tvekar heller inte att gå utanför de lokala ramarna. Då och då bjuder man in ”utombys” gästföreläsare från sportens värld, ibland anordnas temakvällar i ett vidare perspektiv. Som igår. På programmet stod Minnet av Birger Buhre, Kvällspostens legendariske sportkrönikör. Bortgången 1989, glömd av en del, ihågkommen av alla som kom i hans väg.

*. *. *

Många ur den senare kategorin var på plats igår kväll. Gamla Kvällspostenjournalister, samtida med Buhre. Någon simtränare för att liksom påminna om vilken sport legendaren hade närmast hjärtat. Någon antagonist från dåtidens krönikörkrig i Malmötidningarna. 60-, 70-, 80-talen; Buhre var aldrig sen till debatt. Eller till påhopp. Han var nog mer fruktad än älskad, sanningen att säga. Men mest av allt var han respekterad. Framförallt av läsarna. Jag vet själv många som köpte Kvällsposten ”för Buhres skull”. Hans krönikor var briljanta. Ibland i all sin elakhet, oftast för de eleganta språkformuleringarna.

*. *. *

Själv undrade jag mer än en gång var han höll hus, mannen som nästan alla pratade om. På tidningen syntes han inte till - bara hans underhuggare på KvP-sporten. Thure Isacson. Leif Ström. Ronnie Olofsson. Med flera, med flera. Dom såg man. Sällan eller aldrig Buhre. Förklaringen - åtminstone en väsentlig del av den - kom på museet igår kväll: Birger Buhre skrev sina krönikor hemma på kammaren. Nattetid. När han var klar utgick en budbil, alternativt taxi, till bostadsadressen på Fridhem där legendaren skickade ner sina maskinskrivna manus från balkongen. Skröna eller fakta vete tusan, igår en berättelse bland flera.

*. *. *

Kul var det. Mycket nostalgi, många återseenden. Visst vemod också. På Buhres tid var Kvällsposten en stor och aktad tidning - och Han som den kanske mest profilerade medarbetaren en av anledningarna. Idag är Kvällsposten inte mycket mer än ett minne. Utarmad på journalister, på randen till nedläggning. Sorgligt förstås. En råspark på allt som en gång var, i skydd av teknikutveckling och profithunger. Men tack alla idealister på Helsingborgs idrottsmuseum, upplyftande att ni finns.