Alla har vi våra musikaliska husgudar. Nej förresten, inte alla. Många föredrar att läsa en bok. Då kan husguden vara litterär - och tonsatta ord försumbara jämfört med textsatta. Respekt för det. Själv har jag alltid famlat i blindo: vilken författare skulle få mig att rusa till bokhandeln så som varje nytt skivsläpp med Roy Orbison fått mig att rusa till musikhandeln - så länge sådan fanns? Ingen. Jag menar, trehundra sidor bok eller tre minuter pop? Ranelid eller Roy? Lätt val i min egen lilla bubbla av tycke & smak.
*. *. *
För tydlighets skull: jag har läst böcker. Flera stycken. Dock ingen av just Ranelid. Ej heller någon hel av Guillou, bara fläckar. Brister i tålamod, sviktar i koncentration. Har försökt bilda mig genom att leva, inte genom att läsa. Resultatet kan säkert diskuteras, både ock hade nog varit bäst. Om jag kunnat. Man är som man är, tar skammen med stoltheten. Hur många - förutom jag - kan skryta med att ha investerat i Roy Orbisons kompletta låtskatt? Från Only The Lonely tidigt 60-tal till I Drove All Night 1987? Okej, förmodligen ganska många i det stora hela. Men i min snäva krets av vänner och bekanta - ingen.
*. *. *
I ärlighetens namn spelar jag Roy relativt sällan numera. Jag har låtarna, det räcker. Musik varje dag, ja. Men husgudens blott vid högtidliga tillfällen - och sådana kommer med allt glesare mellanrum när man fyllt 77. Kalla mig stolle men jag kan jämföra med den flaska Smultronvodka jag sedan flera år gömt längst in i barskåpet. För god att öppna, för god att dricka. Särskilt som den - i likhet med Roy - gått ur tiden. Tillverkas inte längre, jag var den ende som tyckte om den eller vad det nu beror på. Men jag har flaskan, den står där som en dold klenod i väntan på min eventuella 80-årsdag. Då jävlar ska det korkas upp, annars blir det kalabalik kring kvarlåtenskapen.
*. *. *
Om jag såg Mellofinalen igår kväll? Yes box. Det var därför jag kom att tänka på Roy Orbison. Den typen av musik, den typen av sångare, finns inte längre. Roy stod rätt upp och ner framför mikrofonen, lät rösten göra jobbet. En röst som var unik; spröd och stark på samma gång, djupt berörande i tonträffen. Guld i strupen och skor på fötterna, liksom. Annat i Mello. Sångerskan som vann framförde sitt bidrag liggande på golvet. Barfota. Andra hade körer och dansare i släptåg...som om det skulle göra halvtaskiga låtar bättre. Och mitt i alltihop Nordman, som en relik från svunna tider. Hej gamle man, kom in i matchen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar