Sverige-Belgien 0-3. Inledning på EM-kvalet i fotboll, fortsättning på den svenska ökenvandringen. Jag tycker synd om Janne Andersson nu. Förbundskaptenen får ingenting med sig. Resultaten, turen, tron, förmågan; allt uteblir i match efter match. Och den blågula gamla paradgrenen tillknäppt försvarsspel? Tyvärr. Uteblir det också, ersatt av ett vidöppet. Hattrick av Lukaku igår, jag tror den belgiske stjärnforwarden var mest förvånad själv. Över enkelheten. Det var ju trots allt Sverige man mötte, inte San Marino.
*. *. *
Hur mycket skuld Andersson har i förfallet är svårt att bedöma, men det yttersta ansvaret kommer han inte ifrån. Fast jo, det gör han ju. Annars hade Sverige haft en ny förbundskapten vid det här laget. Diskussioner i den riktningen lyser dock med sin frånvaro - utom på (a)sociala medier. Där har drevet mot Janne Andersson pågått länge. Anonymt, så klart. Konstruktivt? Inte precis. Mest rena okvädningsord, som det blir när pöbel får härja fritt. Andersson förtjänar inte sådant, punkt. Sett över tid har han fortfarande ett hyggligt facit som förbundskapten. Kruxet är trenden, färskvaran, resultaten här och nu.
* * *
Jag säger inte att Sverige simsalabim skulle bli bättre med en ny förbundskapten. Det kan ingen veta. Men sju år på posten är lång tid, byte något naturligt när kurvorna pekar fel. Fotbollstränare är sällan stöpta i exakt samma form. Ser sällan exakt samma saker. Janne Andersson tycks t ex mena att Wahlqvist och Augustinsson är det bästa Sverige har vad gäller ytterbackar. Vidare markerar han tydligt och klart att gamla meriter aldrig kan bli för gamla, därav lex Z. Det är möjligt att Andersson har rätt men jag är inte alls säker på att en eventuell efterträdare resonerat likadant. Förnyelse fräschar upp, stagnation suger.
*. *. *
Men på måndag tror jag vi vinner. Azerbajdzjan hemma i andra omgången av EM-kvalet. Kom igen Sverige, ge den pressade förbundskaptenen nåt att glädjas åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar