Såg tv-programmet Min Sanning i veckan. Gäst var Patrik Sjöberg, den gamle höjdhoppsmatadoren. Han berättade en del om sin nya karriär. Den som pedofiljägare. Alltså chatta med personer av det slaget, utge sig själv för att vara barn. Stämma träff, lura dem i fällan. Och slutligen straffa genom offentlig skampåle; namn och bilder på ”pedofilfångsten” hängs tydligen ut på nån ändamålsenlig sajt som Sjöberg driver tillsammans med en kvinnlig jaktkollega. Beundransvärt eller avskyvärt? Vem vågar säga något annat än beundransvärt? Ingen som vill göra anspråk på att kallas människa, skulle jag tro.
*. *. *
Sjöberg tar inga risker, utmanar ingen opinion. ”Alla” avskyr pedofiler. Eller åtminstone själva företeelsen: pedofili. Övergrepp mot barn passerar gränserna. Väcker sorg, vrede, ursinne, hat, hela det destruktiva känslospektrat. Men betyder det att man måste sympatisera med Patrik Sjöbergs jaktmetoder? Lättast är alltid att springa åt samma håll i samlad flock - av ren självbevarelsedrift om inte annat - men nej, jag tycker inte det. Är det något Sjöberg utmanar är det ju rättssäkerheten. Tro’t eller ej, även pedofiler omfattas av den. Såvitt jag vet är sexuell läggning i sig, oavsett vilken, heller inte kriminellt. Pedofilen blir alltså ingen brottsling för vad han är utan för vad han eventuellt gör.
*. *. *
Nyfiken som jag är har jag läst en del om ämnet. Och även stött på det mera närgånget under ungdomsåren i idrottslivet. Jag kan ha fel men min erfarenhet, mitt intryck, är att de flesta pedofiler smyger under radarn. Inte sällan med ledaruppdrag just inom idrotten. Eller, som i ett aktuellt fall i Malmö, i förskoleverksamheten. Där barn finns, finns miljön och möjligheterna. Flukta i duschen, spana i omklädningsrummen. Smälta in, komma nära. Utan att begå direkta övergrepp - men väl indirekta. Pedofilen kan dessutom vara svåridentifierad. Se ut som du & jag, ha social status, ordnat liv och egna barn, bete sig normalt i alla andra sammanhang.
*. *. *
Jag tänker: hur kan någon bli pedofil? Varför? Jag utesluter att det är ett aktivt val, i så fall når mänsklig ondska nivåer bortom allt hopp. Säkert finns det forskning på området, kanske får man söka svaren där. Om Patrik Sjöberg är intresserad vet jag förstås inte. Chatta och jaga verkar vara prio ett, två och tre. Respekt dock för Sjöbergs berättelse, bl a i bokform. Alltså att han själv utsattes för sexuella övergrepp som barn. Av sin egen styvfar, tillika tränare. 40 år har inte läkt några sår, tydligen. Synd bara att han offrar rättssäkerheten. ”Dömer” på fabricerade bevis, utan juridisk prövning.
*. *. *
Slutligen vill jag säga att det är med viss tvekan jag lägger ut denna text. Ämnet är laddat och det finns alltid folk som väljer att missförstå. Så för tydlighets skull: Pedofili är och förblir en dödssynd. Brottsbekämpning är och förblir polisiärt arbete. Inte Sjöbergs, inte någon annan privatjägares. Hämnd och hat hör inte hemma i en rättsstat. Det är vad jag tycker. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar