Jag vet vad jag inte ska göra idag. Titta på damernas tremil i skid-VM. Vågar inte, fegar ur. Sverige har ju nominerat Frida Karlsson till start - två dagar efter hennes halvkollaps i stafetten. Blotta risken för ett dacapo får mig att tappa lusten. Dessutom respekten för landslagsledningen. Att Frida Karlsson själv vill åka betvivlar jag inte, besatthet är en del av alla elitidrottares dna. Men vad har vi ledare till? Läkare? Jag trodde det var för något slags övergripande ansvar i t ex säkerhetsfrågor. Försiktighet före hasard, liksom. Individhälsan i centrum. Tydligen inte.
*. *. *
Gud give att det går bra för Frida Karlsson idag. Och då menar jag inte placeringsmässigt, eventuell medalj eller så. Spekulationer av det slaget överlåter jag till de hurtfriska och skrupelfria experterna runt skidlandslaget. För mig får Frida Karlsson gärna bli 25a eller 47a, eller bryta loppet för att kroppen protesterar. Vad som helst, bara jag slipper få läsa om ännu en kollaps.
*. *. *
Vad jag ska göra istället? Gå ut i vårsolen. Lyssna till fågelkvitter. Leta nyckelpigor. Säga tack och hej till vintern. Okej, med ett tillägg: på återseende nästa vecka. Hörde nåt om det nämligen. Kyla på ingång, kanske snö. Man får ta’t som det kommer, njuta av nuet. En lockelse till förresten denna lördag. Mjällby på tv. Mot Sirius i cupen. Kan jag missa den? Nä, det kan jag så klart inte. Fotboll är också ett vårtecken, kanske det finaste av alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar