Tack & hej, Arsenal

Gammal kärlek rostar aldrig, sägs det. Men jo, det finns gränser. Dags nu att säga tack och farväl till fotbollsklubben som stal mitt hjärta redan på 1950-talet. Arsenal. The Gunners. Norra Londons stolthet. Eleganterna i rött och vitt. Highbury Park, den klassiska arenan som jag hade lyckan att besöka 1983. 3-1 mot Watford, minns det som igår. George Armstrong. Alan Ball. Frank Stapleton. Charlie Nicholas. Charlie George. Liam Brady. Thierry Henry. Patrick Vieira. Tony Adams. Dennis Bergkamp...alla dessa färgstarka spelare som kommit och gått genom skilda epoker. Det gyllene året 2004: Arsenal gick obesegrat till ligatiteln, 38 matcher utan en enda förlust. Piken på Arsene Wenger-eran. Fransosen var tränare/manager i 22 års tid, under hans ledning blev Arsenal alltmer  ”obrittiskt” i spelstilen. På gott och ont, definitivt mest gott.

*. *. *

Ja, förlåt en lång inledning för att komma till ett stolpskott. Jag talar om Super League-idén. De bättre bemedlade klubbarnas vilja att leka fotboll i eget reservat. Utmana allt det traditionella. Inklusive hela fundamentet om sportslig rättvisa. Respekten för själ och etik, mångfald och institutioner. Man borde inte bli förvånad: dagens toppklubbar har sålt sig till Mammon för länge sen. Miljardärer äger makten, gamla ideal är förlegade. Det enda som överlevt är ”mycket vill ha mer”. Så har det alltid varit - men aldrig så tydligt som nu inom just fotbollen. Tolv stenrika klubbar - engelska, spanska, italienska - som vill isolera sig i en egen stängd liga...var finns efterfrågan? Säkert bland tv-bolag och andra skrupelfria finansiärer. Men vi som bara älskar fotboll, går vi på ”den lätte”?

*  *  *

Att Arsenal lierat sig med utbrytargänget gör ont. Jag hade högre tankar än så om min favoritklubb. Lite dålig koll på ägarstrukturen också, får jag väl medge. Poäng är i mitt fotbollsperspektiv viktigare än peng. Så var det nog för Arsenal också en gång i tiden. Och min sympati består, den ligger orubblig i alla minnena. Känslorna däremot har svalnat - men det är min sorg, knappast Arsenals. Vad är väl ett litet supportertapp mot miljardrullningen i Super League?