Har sett dokumentären om Soran Ismail på SVT Play. Persona non grata, som den heter. Icke rumsren person, typ. Ismail’s brott är att han inte begått något brott, men likväl dömts. Av folkdomstolen. Den som bestämmer över sociala medier och alltid vet bättre än det ordinarie rättsväsendet. Tycker jag synd om Soran Ismail? Inte det minsta. Bryr jag mig om hans sexliv? Inte det minsta. Men det är det dokumentären i huvudsak avhandlar - komikerns alla ”ligg” åren före metoo. När den vågen rullade in hösten 2017 var spelet över för Soran Ismail.
*. *. *
Anmälningar om sexuella övergrepp, i vissa fall våldtäkter, blev det nya normala. Artistlivet självdog. Ingen arrangör tar i en stjärna med det cv:t, ingen tv-kanal erbjuder jobb. Soran Ismail försvann - utom på sociala medier. Att alla anklagelser lades ner i brist på bevis förändrade ingenting i sak, tesen om ”ingen rök utan eld” hade fått fäste. Dokumentären ser ut att vara tänkt som En Dåres Försvarstal, men det funkar illa; Ismail sitter och skryter om sina ”hundratals” ligg som en tonårig sexmytoman. Någon har han bundit, någon har han piskat. Dock i ”samtycke” hela vägen. Och för att uppnå ”personlig bekräftelse”. Ja ja, intresseklubben antecknar.
*. *. *
Till saken hör att Soran Ismail genom alla år - och alla ligg - varit sambo. Eller också hör det inte alls till saken. Folk lever så olika, toleransnivån varierar. Sambon medverkar f ö i dokumentären, finns där någon hjälte så är det hon. Men huvudpersonen själv bör nog fundera på omskolning. Komma tillbaka som just komiker blir svårt. Vem förlåter en man som dömts av folkdomstolen? Vem öppnar salongsdörrarna för en ”persona non grata”? Vem skrattar åt Soran Ismail?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar