Jag ger mig. Lägger ner vapnen. Lovar att inte tjafsa mer om publikförbud och annat smått & grått i pandemilagen. Det är som det är, förankrat och accepterat i folkdjupet. Att vara den rytande musen i öknen tar för mycket energi. Man får lära sig tänka nytt, helt enkelt. Typ att tvärtom varit något värre: fullsatta arenor men ingen fotboll. Den tankefiguren kom för mig i helgen när jag avnjöt den allsvenska premiären framför tv:n. Fyra matcher lördag-söndag. Två högklassiga, två slätstrukna.
*. *. *
Bäst? Hugget som stucket mellan MFF-Hammarby och Elfsborg-Djurgården. I Malmö rena fyrverkeriet i första halvlek med ett avslutande drömmål till 2-2 av gästernas Abbe Khalili. Resultatet såg ut att stå sig, men i slutminuterna visade MFF-dansken Jonas Knudsen att han kan mer än långa inkast. Drömmål eller lyckträff, kalla det vad man vill, men rasande vacker var den, pärlan som betydde 3-2 och tre blå poäng. Till min glädje gjorde Kult-Bonke en utmärkt match i MFF. Nye anfallaren Colak likaså. ”Gubbarna” Berget och Rieks var som spralliga spolingar på grönbete, backlinjen däremot fortsatt darrig. Segern lite tursam utan att vara orättvis. Hammarby hade utöver målen nästan ingenting. Gjorde Marko Johansson en enda räddning? Minns ingen, tror inte han behövde.
*. *. *
Var det underhållande i Malmö var det väl så fin fotboll i Borås. Att Djurgården vann 2-0 kändes sådär, Elfsborg hade förtjänat bättre. Båda lagen kommer säkert att finnas med ”däruppe” vad det lider. Det kommer inte Mjällby och Varberg att göra. Premiären på Strandvallen blev en väldigt avslagen historia, typiskt nog mållös. Mjällbys upplägg gjorde mig besviken: en enda anfallare, till förmån för ett överbefolkat mittfält. Hur tänker man där? Ska den hedervärde kämpen Jakob Bergström vara både uppspelspunkt och avslutare? Mycket begärt, må jag säga. Ängsligt, fegt. Hade varit roligare med modiga signaler om vinnarvilja...nu såg det mest ut som man spelade runt för att undvika förlust. Framförallt i andra halvlek då Varberg faktiskt tog över. Upp med tron på den egna förmågan Mjällby!
*. *. *
Fortsättning på den allsvenska premiärfesten följer ikväll. Tänker se Kalmar-Östersund. Lagen som jag - motvilligt - tippat på nedflyttningsplatserna. Slutligen måste jag nämna min gamle favorit Agon Mehmeti. Mannen som nött bänk mer än de flesta - och som numera gör det i Örebro. Dock icke i lördags. När Örebro gästades av Göteborg var den forne ”MFF-ålen” med i startelvan. Så himla välförtjänt, kan jag känna. Agon är 31 nu, har alltid fått kriga för sina sporadiska chanser, aldrig ojat sig offentligt över brist på speltid. Mot Göteborg fick han drygt 70 minuter på sig att visa att han duger. Matchen slutade 0-0, men Agon var där och nosade på hjälteglorian vid ett par tillfällen. Hoppas det vill sig en annan gång, det vore honom väl unt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar