Apropå handbollens SM-slutspel får jag väl konstatera att jag hade för höga tankar om Ystads IF. Och möjligen för låga om Lugi. Trodde att rutinen skulle bli avgörande i YIF:s favör. Men Kim Andersson var av någon anledning inte spelduglig, fanns med mest som ett namn i laguppställningen. Dalibor Doder var däremot med, men att en 42-åring ska bli tungan på vågen är mycket begärt. Tre (!) skadade målvakter gjorde ingenting lättare för YIF. Allt sagt med den största respekt för unga Lugi. Som nu ställs mot Sävehof i semifinalen.
*. *. *
Chanserna där ska nog inte viftas bort som obefintliga. Lugi har vad som krävs: målvaktsspelet, försvaret, skyttekraften (Wallinius!), skyttekungen (Isak P), hjärnan (Casper Käll), hjärtat (Paradis). Kvicka fötter, total respektlöshet. Men visst, Sävehof måste ändå hållas som knapp favorit. Liksom Skövde i den andra semifinalen mot Kristianstad. Om det nu går som jag ”känner”. Skulle det bli delvis tvärtom får jag beställa plats i skamvrån för patetiska tippare. Härförleden listade jag ju tre tänkbara mästarlag - utan att nämna varken Skövde eller Lugi. Livet som besserwisser är inte lätt.
*. *. *
En sak slipper man i alla fall tippa. Publiksiffror. Allt kommer att avgöras i ödelagda arenor. Den ordningen har vi levt med i ett drygt år. Rätten att gå på match ligger i Folkhälsomyndighetens händer, inte i egna. Jag framhärdar i att det är bisarrt. Tänk alla dessa matcher, alla dessa krogbesök, all denna kasedans, alla mer eller mindre överlagda intimiteter man avnjutit eller avlidit (heter det så?) i alla dessa år - utan att skänka en tanke åt eventuella risker. Som att närmaste läktargranne kan bära på nåt smittosamt gud-vet-vad. Som att epidemisk flunsa härjar i krogträngseln. Som att en tryckare på dansgolvet kan leda till förhöjt blodtryck och i förlängningen något ännu farligare. Pandemi är något annat, säger du. Livet har sina risker, säger jag. Den största är när myndigheterna stryper människors frihet att leva medan tid är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar