Hampus Dahlgrens halleluja moment!

Inte mycket gör mig så glad som när en typisk outsider får sin stund i ljuset. Därför väljer jag bort att skriva om MFF idag - till förmån för Hampus Dahlgren. Hampus vem, undrar du kanske. Förståelse för det, alla kan inte vara så in i bomben handbollsnördiga att de har koll på ligans hela avbytarsortiment. Själv har jag alltid gillat Hampus Dahlgren. Av flera skäl. Killen är född i Ronneby, bara en sån sak. Elitidrottare från den stan växer inte i drivhus, inom handbollen är Dahlgren snarast en liten undantagspärla. Och då menar jag liten: 168 cm över havet, minst på plan alltid. Om han nu får beträda planen, vill säga. Det har aldrig varit någon självklarhet. Hampus Dahlgren gjorde tre säsonger i HIF Karlskrona, men hela tiden som andrahandsalternativ i v6-positionen. Mycket bänk, lite spel. Ojämn matchrytm, outlöst potential. Lätt att bli sedd över axeln när man är 168 på höjden, tänkte jag mer än en gång. Handbollstränare verkar ju älska de fysiska praktexemplaren, stor tung går liksom före liten lätt. Nå. Inför den här säsongen bytte Hampus Dahlgren klubbadress till Varberg och behöll därmed sin personliga ligastatus, f ö som den ende från det HIF Karlskrona som åkte ut. Det har gått sådär: i sanningens namn har Dahlgren suttit en hel del bänk även i Varberg. Glimtat till i sporadiska inhopp, gjort ett par mål då och då, någon gång så många som tre. Men så igår! Plötsligt händer det, för att citera en reklamslogan i tiden. Varberg skrällvinner 24-22 borta mot OV Helsingborg och fram som skarprättare stiger minsann den lille från Ronneby. Sex mål, fem i andra halvlek, bl a det sista helt matchavgörande. Trägen vinner, så sant som det är sagt. Grattis Hampus Dahlgren. Så himla välförtjänt.