Frestande klassikermöte...

Det lekte mig lite i hågen att åka till Halmstad idag. Lockbetet var klassikermötet i handboll, HK Drott-IFK Karlskrona. Två storheter som slocknat och famlar efter nytt ljus, för tillfället från seriesystemets tredje nivå (division 1). Jag åkte aldrig och det är jag glad för. Att följa matchen online var jobbigt nog. Mitt kära gamla IFK föll igenom per omgående: 1-8 innan jag hunnit hälla upp kaffet, 3-12 vid första påtåren, 8-15 vid pausblosset. Utvisningar å skit, två tidiga timeouter till ingen synlig nytta, bara oavbrutet elände. Till slut var jag ganska lättad över att IFK kom undan med åtta back, 23-31. Kan man inte få det stora får man vá nöjd med det lilla, som trånande damer brukar säga. Hoppsan, där slant jag visst över tangenterna. Seriöst: IFK Karlskrona hade kval som målsättning den här säsongen. Uppåt alltså, mot allsvenskan. Det kan man glömma nu. Viss risk föreligger istället för motsatsen, dvs kval för att hålla sig kvar. Tre omgångar återstår, hoppas inte IFK låter sig luras av tabellen: farmarlagen kring eller under strecket kan fortfarande ta sig förbi. Drott däremot. Den anrika Halmstadklubben har bestämt närmre till en comeback på handbollens gräddhylla. Om nu allsvenskan ska räknas dit. Det lutar åt kval i alla fall, endast Ankaret från Bjärred hotar. F ö vet jag en som var på plats i Halmstad idag. Drott-Gurra, så klart. Min gamle Sydiskollega har drivet och kärleken till sporten kvar, det är beundransvärt. Knappt hann matchen sluta förrän jag fick ett beklagande via sms. Drott behövde inte ens vara bra för att krossa IFK, klargjorde Gurra. I all vänlighet liksom. Ödmjukt tack. Och grattis ändå, seger som seger.