Om krossade OS-drömmar

Det gör ont när OS-drömmar spricker. Som för Sveriges basketdamer helgen som gick. Tre matcher, tre chanser, tre förluster. Smärta, tomhet, tårar. Lätt att förstå, omöjligt att inte lida med. Flera av de bärande spelarna i laget har passerat 30, med fyra år till nästa OS var detta liksom nu-eller-aldrig-tillfället. Tyvärr kom vi inte ens nära; Japan, Kanada och Belgien var helt enkelt för bra. Sverige hade drömmen, viljan, övertygelsen, motståndarna hade rutinen, kylan och spelskickligheten. Dessutom rankingen på sin sida. Basketvärlden är stor, konkurrensen tuffare än i t ex damhandboll och (framförallt) damfotboll. Vilket förvisso inte återspeglas i medierna. Basketdamerna fick en del utrymme nu i samband med OS-kvalet, annars göms de i skugga. Väldigt synd på det färgstarkaste - och enda tidstypiska - landslag Sverige har, kan jag tycka. I basket snackar man inte integration, man gör integration. En annan kvinnlig svensk idrottsutövare som fick sin OS-dröm krossad i förra veckan var Jenny Fransson i brottning. Henne var det lite svårare att tycka synd om. Dels har hon varit med på OS förr, t o m tagit medalj. Dels bäddade hon själv för uteslutningen den här gången. Anabola steroider, usch. Doping. Kroppsmanipulation. Tragiskt att idrotten blivit så sjuk att somliga frestas ta fuskvägen mot livsförsörjning. Bra när det avslöjas, frågan är bara hur ofta det händer. Jämför gärna med rattfylla. Ingen ska inbilla mig att någon åker dit på första "försöket". Samma i idrotten kan man lugnt anta: den som slutligen åker fast har kommit undan länge nog.