Mellan Lundberg och Duplantis

Jag växte upp med Ragge Lundberg. Ja, han hette så, min barndoms svenske stavhoppshjälte. Ragnar "Ragge" Lundberg. God för fyra meter, lite drygt. 4,40 i lyckliga ögonblick. Den typen av resultat väckte både respekt och beundran på 1950-talet. Ragge vann SM-guld på löpande band, EM-guld vid något tillfälle, finnkamper ett otal gånger. Han råkade dessutom vara smålänning vilket bara gjorde honom ännu större i Oskarshamn, min dåvarande hemstad. Och varför nämner jag detta nu? Armand Duplantis, så klart. Dagens svenske stavvirtuos satte ju världsrekord i helgen. 6,17! Sex meter, sjutton centimeter. En hiskelig utveckling, nästan så man får svindel av blotta höjdmåttet. Det var därför, tror jag, Ragge ploppade upp i minnet. Fyra meter är trots allt lättare att ta in som mänsklig bedrift - och kanske lika fantastiskt när allt kommer omkring. Ragge och grabbarna hoppade med bambustav, fibervarianten var inte uppfunnen. Hur mycket materialskillnaden betyder för resultatnivån vet jag inte, men självklart en del. I kombination med allt annat: träningsmängd, träningsmetodik, skor, tävlingsdress, professionaliserad idrott inte minst. Undrar vad Ragge hade gjort med dagens förutsättningar. Och Duplantis med gårdagens. Värdelös spekulation men lite kul att leka med tanken. Kanske hade de mötts på halva vägen? Vid fem meter nånstans. Hursomhelst var det mer friidrott i stavhoppet på Ragges tid. Idag handlar det snarare om cirkusakrobatik på hög nivå. Med betoning på hög.