Nu väntar vi bara på Gösta...

Jag gjorde några nya angenäma bekantskaper förra helgen. En hette Tage. En annan hette Agnes. En tredje hette Alva.
Vän av ordning frågar sig kanske om jag checkade in på hemmet – men nej, så var icke fallet.
Jag var på barndop.
Ja, inte på själva dopceremonin men på den glada tillställningen som följde därefter. Det var där jag träffade trion. Agnes, tre månader och tillika dagens huvudperson. Tage, fyra månader. Och så Tages syrra Alva, en försigkommen liten dam på drygt två år.
Vad som slog mig var detta med namnen. Hur namn kommer och går, glöms men består. För att plötsligt pånyttfödas efter typ hundra år.
Tage. Så hette ju gamla farbröder redan när jag var liten, den mest kände var han statsministern Erlander. I modern tid – och då menar jag de senaste femtio åren - har jag inte stött på någon Tage, ingen någorlunda ung i alla fall.
Inte förrän i söndags alltså.
Faktum är att jag blev riktigt glad, för att inte säga upprymd, över Tages comeback. Namnet är för fint för att ligga i malpåse jämte hopplösheter som Jonny, Ronny och Benny.
Lite så med Agnes och Alva också. Gammeldags namn, bortglömda eller bortsorterade av sentida föräldragenerationer. Fast inte av dagens, tydligen. Härligt, härligt.
I sinom tid våras det nog för Bo också. Liksom för Göran, Lennart och Leif. Och för Kerstin, Siv och Gudrun.
Inte ens Gösta ska räknas ut. Jo, här och nu kanske men man vet aldrig om ett sekel eller två.

S E