Inte njuta, bara titta

Mellocirkusen är igång. Ingen kunde vara mindre upphetsad än jag. Samma upplägg år från år, samma förutsägbara resultat. Okej, små små variationer: i år fyra programledare, nytt rekord. Å andra sidan bara en låtskrivare: G-son. Varför det är på detta vis begriper jag inte riktigt. Kan bero på min ålder. Jag är ju ungefär jämngammal med Arja Saijonmaa och Mello är liksom inte för oss. Ändå var hon med i tävlingen igår kväll - fast utom tävlan, mer som en del av konceptet. Pensionärerna ska ha sitt, det har tävlingsledare Björkman bestämt. Så snart får vi Jan Malmsjö. Och Ann-Louise Hansson. Och blogg-Dagny. Nä, det sista var hittepå från min sida. Men nån chans har de ju aldrig, veteranerna. Om de inte heter Owe Thörnqvist och sjunger rediga svennesånger om varmkorv. Då är 88 i passet inget hinder för en plats i finalfältet, det såg vi häromåret. Det fantastiska med Mello är att det sätts nya röstningsrekord precis varje gång. Åtminstone påstår programledarna det. Kanske som en del av konceptet, det med. Eller också är det jag som rör mig i suspekta kretsar. Ingen jag känner - hyfsat många faktiskt - skulle komma på tanken att ringa in och rangordna G-sonlåtar som går in i ena örat och ut i det andra. Det har inte direkt med snålhet att göra, bara lite i så fall. Mer rör det sig om värdighet. Men nu ska jag vá snäll: som tv-underhållning funkar Mello. Särskilt vid en jämförelse mot det som kallas underhållning i Kanal 5. Hellre fyra deltävlingar Mello än ett avsnitt Hysén, den saken är klar. Man får inte ha för stora pretentioner, som mor min sa. F ö är det alldeles frivilligt att titta, som mor min också sa. Själv har jag med åren upptäckt tjusningen med det motvilliga tittandet. Klart bättre än att inte titta alls. Om man vill vá mé i snacket alltså. Och det vill man ju.