Om profeter och prestationer

Fin dag på fotbolls-EM igår. Turneringen behövde en skräll för att bryta det lite sövande mönstret av förutsägbara resultat - och det blev två: Ungerns seger över Österrike, Islands poängkap mot Portugal. Med skrällar menar jag då faktiska prestationer i förhållande till expertisens ogarderade profetior. Hanna Marklund satt i TV4 och förklarade precis hur matchbilden skulle komma att se ut mellan Österrike och Ungern. Varför Österrike var det bättre laget, varför Ungern var det sämre. Samma i SVT:s timslånga vaka inför Portugal-Island: många förståsigpåare, en uppfattning. Okej, en och en halv. Nannskog skissade skickligt på möjligheten till en isländsk framgång, övriga var överens. Detta var matchen Lagerbäcks lag inte kunde vinna eller ta poäng i, Portugal var för bra. Ronaldo liksom. Den ostoppbare. Men nu ska jag inte göra mig lustig över experters tillkortakommanden, då kan det ju låta som man själv vill vá en. Och det har jag ingen lust med, inte så länge bollen är rund. Vill dock påminna om att Island eliminerade mäktiga Holland i kvalet till EM. I det skenet borde inte 1-1 mot Portugal framstå som någon skräll - egentligen. Vad gäller Ungern är jag gammal nog för att minnas landets storhetstid i fotbollen. 1950-talet, närmre bestämt. OS-guldet, VM-silvret, stjärnorna på rad. Puskas, Koscis, Hidegkuti, Czibor, Boszik; barndomsidoler allihop. Om sådant har relevans idag vet jag inte, möjligen i nån form av ädel fotbollskultur som överlevt längst in i ett gömsle. Välkommen ut Ungern, får man väl säga då. 2-0 på Österrike var övertygande och alldeles rättvist.