De vita marodörerna

Det är inte bottenlagen som avgör handbollsligans nedflyttningsstrid. Det är Redbergslids IK. Den stora, stolta, stöddiga Göteborgsklubben som en gång kallades "De vita eleganterna" och som i kraft av gamla meriter fortfarande toppar maratontabellen. Som handbollsvän hade jag gärna högaktat en sådan klubb - men det går bara inte, broarna är brända. RIK:s senaste "meriter" får mig att må jävligt illa. Om inte den dagsaktuella serietabellen blåljuger - och det gör aldrig en tabell, enligt en populär floskel i idrottssammanhang - är RIK klasser bättre än lag som Önnered och AIK. Ändå låter man sig förnedras av båda. Utklassas på sin egen hemmaplan. Skita fullständigt i hedern, bara för att den egna slutspelsplatsen är klar. Spotta Önnereds och AIK:s bottenkonkurrenter rakt i ansiktet. Missförstå mig rätt: jag har ingenting emot välgörenhet, tvärtom. Men för bövelen...inte i elitidrott. RIK:s "prestationer" strider mot tävlingsidéns själva grundbult: att i alla lägen göra sitt bästa. Försöka vinna även när man inte måste. Det är inte givet att det går, självklart inte. Förlora är i princip okej. Fast kanske inte med skämtsiffrorna 12-35 som just RIK gjorde här i Malmö tidigare under säsongen, och definitivt inte för att man "skiter i vilket". Nu möter detta sorglösa RIK Karlskrona i sin nästa hemmamatch. I (o)anständighetens namn kan man ju hoppas på en ny donation - men det kommer icke att ske. Två bjudningar följs knappast av en tredje. Så låga tankar har inte ens jag om "De vita marodörerna".