Se på Jan - han sjunger än

Såg och hörde Jan Johansen igår kväll. Det var å ena sidan angenämt, å andra sidan vemodigt. Johansen har kvar sin raspiga röst, den som tog Mellosverige med storm i mitten av 1990-talet. Men han har mist sin stjärnglans, sin attraktionskraft. Annars hade han ju inte stått på en liten krogscen i Höllviken och sjungit inför, generöst räknat, ett par hundra gäster. Till ett gage på cirka tjugotusen spänn, plus hotellrum och en bit mat. Artistyrket är djävulskt på det sättet, tänker jag. Steget från A-lag till C-lag kan vara kortare än en treminutershit, Johansen är inte den ende som fått erfara det. Objektiv rättvisa finns liksom inte. Allra minst i Idoltider där själva programidén är att nya stjärnskott ska tändas i rasande takt - de flesta utan att vara i närheten av Johansens klass som sångare. Ja ja, detta är personliga tankar. Och Jan Johansen reder sig säkert utan mitt medlidande. Han har sina gig, sina turnéer, sina beundrare, sin försörjning förhoppningsvis. Det finns en marknad även för de undanskuffade, så att säga. Framförallt har Jan Johansen sin låt: Se På Mig, mellovinnaren 1995. Den kommer han aldrig ifrån, den är hans förbannelse och välsignelse. Han tog den igår kväll också. Värdigt och fint, nästan som den vore ny. I övrigt var det mycket covers; Springsteen, Petty, Gärdestad, Berghagens En Kväll I Juni. Lokala musiker backade förtjänstfullt - och själv blev jag minsann fotad tillsammans med J J. Det är jag stolt över.