Firmafest i ankdammen

Finnkampen i friidrott. Undrar om man kan komma närmare en ankdamm i sportens värld. Enda landskampen, som om Sverige skulle möta Danmark och bara Danmark i fotboll år ut och år in. Medelmåttor för att fylla ut lagen, resultat därefter i vissa grenar. Hård, Gärderud och Karlsson på gubbhyllan i tv, ansträngt entusiastiska som inför en firmafest. Glest på läktarna, i år glesare än nånsin. Ändå tittar man. Ändå fängslas man. Ändå retar man sig på att en f d världsstjärna irrar runt och leker hejaklacksledare på innerplan. Just det blir lite patetiskt, kan jag tycka. Som om Zlatan, den dag han är slut och knappt platsar på en avbytarbänk, skulle springa längs med sidlinjen och hej vilt pusha dom som spelar. Nån som kan se den synen? Men okej. I ankdammen är allt tillåtet, i finnkampen krymper perspektiven. Utan den vore svensk - och kanske finsk - friidrott alldeles iskall och det vill vi ju inte. F ö var det jättekul att se några av de nya stjärnskotten briljera: Angelica Bengtsson i stav, Sofie Flinck med spjutet. Killen som vann hinderloppet, Senorski hette han visst. Thorvaldsson som persade med 6 cm i höjd. Det finns liv, det finns hopp även efter madame Klüft.