Seger men inget trendbrott

HK Malmö-Aranäs 29-28. Det finns en klyscha om att "komma undan med blotta förskräckelsen". Den besannades här. Malmö ledde med fem bollar i paus men gav bort allt i andra halvlek. Ja, allt utom segern. Den bärgades medelst bök & stök - och på säkert straffskytte av Rasmus Skram när det drog ihop sig på slutet. Men spelet. Jag säger bara usch. Handboll som kan vara en så sevärd sport. Här var det nästan så man kände för att blunda. Malmö hade tio hyggliga minuter, de sista i första halvlek. Då räddade Nielsen i buren en del skott, då kunde laget iscensätta några snabba omställningar och målgivande kombinationer. Ingen större konst förvisso; Aranäs är seriens särklassiga jumbo och agerade därefter, särskilt under just den perioden av matchen. Att sånär tappa greppet om en sådan beskedlig motståndare säger alltså rätt mycket om tillståndet i HK Malmö. Det är, kort sagt, inte bra. Bröderna Geissler och Pecikoza saknas ännu mer än jag trodde de skulle göra, det finns helt enkelt ingen profil som kan styra upp försvarsspelet och visa lite smittande jävlaranamma. Själva spelidén är också diffus, mycket tycks gå på mer eller mindre genomtänkta individuella initiativ. Synd om Aranäs, tycker jag. Laget står på en ynka poäng efter tretton matcher, en till hade känts rätt denna afton i Baltiska hallen.