Handboll, handboll, handboll

Först Redbergslid-HK Malmö i herrarnas elitserie. Sen Sverige-Frankrike följd av Danmark-Makedonien i damernas EM. Mycket att sätta tänderna i för oss handbollsvänner denna lördag, en hel trerättersmeny. Smaken kunde förstås varit bättre. Malmö bjöd på en genant demonstration av obefintligt lagspel i Göteborg, 25-33 var faktiskt smickrande förlustsiffror. Ingen var bra i Malmö, inte ens Thynell trots elva mål i protokollet. Det måste ju sättas i relation till antalet avlossade skott och där tror jag Thynell landade på cirka 25 (tappade räkningen). Dock var han ett hot mot RIK-försvaret, alltid något när alla andra fegade ur. Med det här spelet vinner inte Malmö ens över Skånela på onsdag, den saken är klar. Och inte blev man så mycket gladare av Sveriges handbollsdamer...eller ska jag säga handbollsflickor. Det var så det såg ut mot Frankrike, jäntor mot kvinnor. Svenskorna åts liksom upp av de välväxta fransyskorna, skillnaden i fysik verkade vara enorm. Sen finns det en rent handbollsmässig skillnad också, men det visste vi innan. Sverige har t ex ingen naturlig högernia och utan en sådan kan man aldrig matcha de bästa. En annan brist är målvaktsspelet, en tredje handlar om attityd. Handboll, även damhandboll, på toppnivå gör ont, kräver mod och mental styrka. Talangfulla Gulldén, och flera med henne, lyser inte direkt av de egenskaperna. Nej, jag har inte glömt Danmarksmatchen häromdan. Det var bra gjort att vinna den men en match är ingen match, särskilt inte när motståndaren kollapsar sista tio. 17-24 blev det mot Frankrike, jag tror nästan svenskorna kände sig nöjda med den rätt beskedliga differensen. Hur Danmark-Makedonien slutade kommer jag knappt ihåg. 37-30? Nåt sånt i alla fall. Tre matcher på raken sliter, även fast man bara tittar.