In kom Petersen - äntligen

Sverige-Argentina 29-13. Där ser man. Handbollens förbundskaptener läser mina tankar. Omsätter dem dessutom i praktiken. Kul, kul. Nä, men seriöst: redan under Islandsmatchen häromdan satt jag och härsknade till på att Fredrik Petersen inte fick chansen som mittnia när varken Doder eller Larholm presterade på acceptabel nivå. Rollen är ju ingalunda obekant för Petersen, i danska ligan har han på senare år (och med stor framgång) spelat mittnia väl så mycket som vänstersexa. Det har Staffan Olsson och Ola Lindgren förstås känt till - men aldrig vågat använda som en möjlighet i landslaget. Förrän nu. Tjugo minuter in i Argentinamatchen trillade polleten ned, kanske i ren desperation. 5-5 stod det bestämt då, lagspelet lyste med sin frånvaro eftersom playmaker Doder lekte Ego Boy nästan värre än nånsin. Med Petersens inträde förändrades allt; plötsligt fick Sverige ett spel, en skärpa, ett flow, en mittnia som höjde sin omgivning och av bara farten (bokstavligt talat) gjorde fyra mål själv. Lysande Petersen! I den här matchen, bör tilläggas av försiktighetsskäl. Det finns ju motstånd och motstånd, Frankrike närmast t ex blir nåt helt annat än detta uppgivna argentinska. Men förhoppningsvis har han gjort sin sista bänklandskamp nu, Fredrik Petersen. Spelare som han ska vara på banan. I en eller annan position, i längre eller kortare perioder beroende på dagsform och så. En till sak. Johan Sjöstrand, målvakten. Magnifik!