Tappert Malmö värt en pinne

HK Malmö-Ystads IF 28-30. Surt som ättika, med Malmöögon sett. Oavgjort hade känts logiskt - och det borde det blivit. HKM tilldömdes en straff vid 28-29 med tio sekunder kvar, vanligtvis säkre Skram fick två chanser men brände båda. Delvis "hjälpt" av Ystadmålvakten Fredrik Olander som alltså dubbelräddade. Först själva straffen, därpå även returen. Där, men nästan bara där, visade Olander sin rätta klass. Eller om det var Skram som visade sin nuvarande; dansken står i vilket fall inte att känna igen från tidigare säsonger, målkänslan är som bortblåst. Andra danskar var desto bättre denna afton. Stephen Nielsen och Pape Granvig i Malmö, Martin Bager och Palle Hansen i YIF. Den senare skadades illa i andra halvlek, som det såg ut kan det bli fråga om lång konvalecens. Men apropå skador är ju HK Malmö sjukt drabbat. På läktaren ikväll satt Carl-Johan Andersson, Sebastian Geissler, Mirsad Pecikoza och Linus Persson. Och som om det inte var nog gick nu även Fredrik Lindahl sönder. Så det var ett extremt stukat hemmalag som stod upp mot YIF - och som under de första 20 minuterna (så länge Lindahl var med) spelade en handboll som kan ha varit den bästa jag sett HK Malmö prestera sen återkomsten till elitserien. Ledningen var vid något tillfälle uppe i sex bollar...samtidigt som man anade eller insåg att den spelmässiga nivån aldrig skulle kunna hålla tiden ut. Men som sagt, kryss hade varit "rättvist", det tror jag t o m att Ystad (i grunden ett bättre handbollslag än Malmö) hade varit tillfreds med. Underhållande match hursomhelst, olidligt spännande på slutet. En smärre skönhetsfläck var att Sebastian Seifert fick pris som bästa Ystadsspelare. Vet inte vem eller vilka som satt i den juryn, själv såg jag åtminstone fyra YIF:are som spelade större roll än Seifert för matchens utgång: Martin Bager, Andreas Thynell, Palle Hansen, Philip Nilsson. Skit samma, kvällens glädjebud kom ändå från Stockholm. Djurgården-Mjällby 0-1. Man tackar.