Jag brukar inte bli förbannad 08.30 på morgonen. I morse blev jag. Kommer ner på gårdsbänken efter avslutad frukost. Möts av tobaksfimpar i drivor. På marken, på själva bänken, överallt. Fy faan va’ äckligt. Jag är själv rökare, tar ett bloss på gårdsbänken då och då. Inte igår. Den var upptagen, nämligen. Av två, möjligen tre, damer/tjejer/kvinnor. Såg dem på håll vid upprepade tillfällen. Inga jag kände igen. Kanske nyinflyttade, mera troligt besökare. Hursomhelst sjukt ivriga på ciggen. Och totalt ointresserade av askfat eller liknande. Vilket faktiskt finns i bänkens närområde. Tio meter ungefär, måttlig ansträngning.
*. *. *
Vi rökare behöver inte mögsvin av det här slaget. Vi är illa sedda ändå. En liten förtappad minoritet bland människor med bättre karaktär. Så har det inte alltid varit; en gång ansågs det nästan fint att röka, såna som vi hade liksom tolkningsföreträdet. Inte längre. Då får man förhålla sig till nyordningen. Smyga lite med sitt beroende, acceptera att tobaksrök stör eller till och med hotar andras välbefinnande. Sluta vara så jävla ego. Plocka upp efter sig, utplåna spåren. Visa att nikotinet inte gör en dum i huv’et. Begrunda dagens lagstiftning kan vi också göra: slänga fimpar på marken är förbjudet, bötesbelagt.
*. *. *
Nu vet jag förstås precis hur detta kommer att sluta. När jag väl retat mig färdigt ligger jag där och plockar upp efter de satans miljösabotörerna. Fimpe för fimpe, svordom för svordom. Det har hänt förr. Hellre det än att bli misstänkliggjord själv. Lätt hänt. Bänken är ju ”min” i någon mening. Folk ser att jag - nästan bara jag - sitter där och syndar från och till. Risken att bli personligt kopplad till sopberget känns obehagligt hög. Nästa gång, tjejer: ta med en burk med några droppar vatten. Om ni nu inte ids uppsöka närmaste papperskorg med uttag för fimpar. Skänk en tanke åt förnuftet. Hur svårt kan det va’?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar