Sverige och Nato

Goddag Nato. Adjö alliansfrihet. Sverige i neutral mening finns inte längre. Synd. Kändes tryggt så länge det varade. 200 år, lite drygt. Sen kom Putin. Skräcken. Paniken. Helomvändningen. De idoga försöken att blidka Turkiet som ställde sig i vägen för svenskt medlemskap. Det började med att sossedamerna Andersson och Linde neg, log och lismade inför president Erdogan - bara för att få ett stenansikte till svar. Fortsatte med att moderatherrarna Kristersson och Billström bugade, bockade och lismade ännu mer - och se på faan: Erdogan föll.

*. *. *

Ett ganska vämjeligt förspel, tycker jag. Mycket blågul förödmjukelse. Stärker förstås min misstanke: kvinnor som vill, vågar och kan imponerar inte på den turkiske machopresidenten, snarare skrämmer de honom. Politik är för karlakarlar. Såna som han själv. Lukatjenko. Netanyahu. Trump. Biden till nöds. Putin och Zelenskyj; bödel som offer, Erdogan klarar av att vänslas med båda. Nu vet jag inte om Kristersson och Billström kan sorteras in under beteckningen karlakarlar, men män är de ju. Och det tror jag - löjligt nog - har varit en fördel i förhandlingsspelet.

*. *. *

Kärnfrågan då. Bra eller dåligt för Sverige att ansluta sig till Nato? Vet ej, givet omständigheterna möjligen oundvikligt. Det politiskt korrekta just nu verkar vara att jubla. Som om Sverige vunnit något stort. I det ledet ställer jag mig inte. En känsla av tvivel väger över. Förlusten av hopp och tro, av Sverige som undantagslandet med de bevingade orden ”alliansfriheten har tjänat oss väl”. Att också vi i någon mening kapitulerar för Putin. Det är klabbet mot Ryssland nu, gör det världen säkrare? Hur då? Kan det inte lika gärna bli tvärtom? Vad har Putin att förlora?

*  *  *

Slutligen, den plågsammaste bland alla grumliga tankar kring Sverige och Nato. Dagens barn, morgondagens krigssoldater...står vi upp för den överlämningen, vi som alltid sa oss drömma om fred på jorden?