Christiansen borta säsongen ut. Vecchia ur spel på ”obestämd tid”. Ceesay dito. Tinnerholm glömd. Hugo Larsson såld. Ett par marginalspelare utlånade, fler på glid. Det MFF som inledde allsvenskan med åtta raka segrar är slaget i spillror, finns inte längre. Visst, några nya har tillkommit men så enkel är ju inte fotbollen att allt bara kan ersättas utan att det sårar lagbygget. Läget just nu börjar faktiskt påminna om fjolåret. Skador, sjukdomar, manfall, panikvärvningar.
*. *. *
Då kom t ex Siby, Lomotey, Zeidan och Buya Turay. Hissade vid presentationen, sänkta efterhand av olika skäl. Siby och Zeidan är såvitt jag vet kvar i dagens MFF, dock distanserade från startelvan. Nu bär nytillskotten nordiska namn: Pontus Jansson, Otto Rosengren, Sebastian Jörgensen, Lasse Berg Johnsen. Klassbevis något svävande. Jansson rimligen hårt sliten efter alla år i den brittiska brutalfotbollen. Rosengren lovande, inte färdig. Jörgensen har gjort ett par inhopp, för korta för betyg. Norske Berg Johnsen står på tillväxt, lätt (?) skadad. MFF har hack i skivan, famlar efter förlorad form.
*. *. *
För tränaren Henrik Rydström är situationen säkert mardrömslik. Han som pratat så mycket om vikten av relationer (spelare emellan) tvingas konstatera att de inarbetade är brutna. Nya måste byggas. Tidsödande, knappast gjort på ett träningspass eller två. Själv är jag förvånad att MFF valt att inte förstärka på anfallssidan. Man har en uppsjö av mittfältare (tre av de nya hör till den kategorin), ett överflöd av backar. Men som renodlad forward: Kiese Thelin, inget mer. Givet målsättningen - ni vet vilken - känns det extremt tunt. Särskilt som Kiese’s prestationer pendlar mellan högt och lågt, på sistone uteslutande lågt. Saman Ghoddos, var blev du av? Vem nobbade vem?
*. *. *
Viktigt att påpeka: MFF har trots allt 34 poäng efter halva serien, det var man inte i närheten av i fjol. Drygt 60 brukar räcka till guld - så rent matematiskt kan ju läget te sig lovande. Om det inte vore för trenden; 24 poäng på de åtta första matcherna, 10 på de sju senaste. Från rivstart till nära nog tvärstopp. Från harmoni till kalabalik. Här och nu ser MFF inte ut som ett blivande mästarlag. Delvis otur, absolut. Skador och sjukdomar väljer man inte. Till skillnad från själva spelidén. Den kan diskuteras, tycker jag. Bollinnehav i all ära men leder det inte till mål, eller ens målchanser, blir det som mot Mjällby och Djurgården i de två senaste matcherna: totalt meningslöst. Har inte Rydström någon alternativ idé?
*. *. *
Låt mig ändå avsluta i positiv anda. Sebastian Nanasi! Ljuset i MFF-dunklet, kanske hela allsvenskans bäste spelare så här långt. Smaksak, jag vet. Ett plus för Nanasi är att han skiner när han spelar fotboll. Ser glad ut, verkar gilla vad han håller på med. Det gör min själ inte alla. Oavsett lag: sur och sammanbiten uppsyn dominerar. Priset därvidlag tas dock av en tränare. Kim Bergstrand, Surgården. Förlåt, Djurgården ska det va’. Hans förhållningssätt till media - senast i en tv-intervju efter segern mot MFF - kan tjäna som skräckexempel på hur vuxet folk inte bör bemöta berättigade frågor. Rött kort, usch och fy.
*. *. *
Härnäst möter MFF AIK på bortaplan. En chans att visa att det här inlägget aldrig borde ha skrivits. Lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar