Barnbarnet kom med krusbär härförleden. Det fick mig att tänka på min morfar. Långsökt? Ja, kanske. Men egentligen inte. Det var morfar som en gång lärde mig att krusbär och sommar hör ihop - och han var rikligt försedd, kan jag säga. Buskar i långa rader, röda och gröna bär omlott. Fritt fram att plocka, åtminstone nästan fritt fram. Och jag som nyfiken liten parvel behövde aldrig krusas. Däremot bromsas. Jag högg nämligen in på bären innan de var riktigt mogna. Åt dem sura. Trodde rätt länge att krusbär skulle smaka surt, typ som rabarber. Fel, insåg jag motvilligt i tioårsåldern. Surt var ju spännande, sött kunde man plocka i jordgubbslandet. Får jag berätta lite om morfar? Tack.
*. *. *
Morfar var min barndomsidol. Han, Ingo och Egon. I den ordningen. Egon, om du undrar, var målvakt i IFK Oskarshamn (och senare i Motala AIF). Det var han som fick mig att förstå det här med flaskan och fotbollen - och bevisade att även en bakfull burväktare kunde göra fantastiska räddningar. Nog av. Min morfar hette Alfred. Svensson i efternamn. Självvalt. Hans far, min gammelmorfar, hette Sven Unger. På tok för fisförnämt, tyckte morfar och ansökte om namnändring. Så blev Svens son en Svensson redan i unga år, smidigt men kanske föga elegant. Typiskt morfar. Det robusta före det fina, jordnära hellre än högtflygande. Inte för inte var han hemmansägare. Eller med det ord han själv föredrog: bonde.
*. *. *
Platsen där morfar levde och verkade hette Skavkulla. En liten skärgårdsflik av Nättraby, någon mil utanför Karlskrona. Tre, möjligen fyra, gårdar längs en grusväg med grindar att öppna på ett par ställen. Några sommarvisten för sta’bor längre in i skogen. Havet kluckande nära. Badvik. Bräckt vatten, sött och salt. Kreatur som strövade fritt, därav grindarna. Semesterutflykterna till Skavkulla från mina uppväxtårs Oskarshamn var återkommande höjdpunkter, det bästa jag visste. Och bättre skulle det bli: i mitten av 1950-talet flyttade vi hem till Blekinge och då till Tromtö som låg på roddavstånd från paradiset. En knapp halvtimme med ekan så var man där! Morfar bodde i mittstugan, morbror Gunnar med familj nere vid båtbryggan. I huset däremellan hade morbror Sven bott, just då måste Skavkulla varit som ett enda släktträd.
*. *. *
Här fostrade morfar och mormor Ida sju barn. Förutom Gunnar och Sven fem flickor, av vilka min mamma var lillan. Trångboddhet kan inte ha varit något diskussionsämne vid den här tiden, mer ett naturtillstånd. Stugan var så liten. Två rum, möjligen ett tredje på loftet. Glasveranda. Farstu. Kök med vedspis. Men utan vatten. Sådant hämtades spannavis från brunn. Svängrum? Obefintligt. Utedass? Så klart. Två sitsar, kungabilder på väggarna. Umbäranden? Säkert. Det onda med det goda, inget jämmer. Livet på landet för 70 år sen var sånt. Mormor gick bort när jag var åtta år, jag minns henne mest som tapper. Tystlåten och oerhört tapper. Värkbruten, svårt rörelsehindrad. I akut behov av hjälpmedel som inte fanns i 1950-talets Sverige.
*. *. *
Morfar däremot. Stark. Strävsam. Social, långt innan ordet började användas i positiv mening. Vital högt upp i åren. Morfar var så mycket mer än bara sina krusbär. För mig som barn var han körsbärsträden. Smultronen och björnbären. ”Potäterna”. Luktärter och gladiolus, prästkrage och viol. Sommar och sol. La’gård och vedbod. Rackabajsare och glatt humör. Men mest av allt var morfar alla barnens öppna famn. När krafterna slutligen tröt flyttade han ner till Gunnar och tant Evelina vid sjön. Stugan togs över - och byggdes till - av Börje, deras son, min kusin. Svenssonhegemonin säkrades, Skavkulla förblev liksom Skavkulla så länge morfar levde. Vilket han gjorde fram till 1969. Då, 90 år fyllda, gick min barndomsidol till den eviga vilan.
*. *. *
Tack lilla gumman för krusbären. Och för påminnelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar