Ingen gudomlig bokupplevelse

Sent omsider har jag läst en (oönskad) julklappsbok. "De kallade mig Gud" heter den. Titeln får man ta med en skopa salt: Gud i det här fallet råkar vara en fotbollsspelare och "de" en enstaka sportkrönikör som i sin iver att överträffa alla andra sportkrönikörer blev rent biblisk inför just den fotbollsspelaren. Stefan Schwarz alltså. Och Mats Olsson, Expressen. Bara han kallade 1990-talets främste mittfältsterrier i svensk fotboll för Gud, vi andra i beundrarklubben nöjde oss med Schwarz eller möjligen Swarre. Boken? Tja, lättläst. Föredömligt korta kapitel. Naturligt fokus på VM-sommaren -94, Schwarz var ju en av bronshjältarna i det svenska laget. Därtill en genomgång av karriären i övrigt. Från knatteåren i Kulladal till slutet i Sunderland - och däremellan MFF, Benfica, Arsenal, Fiorentina, Valencia. Få svenskar toppar Swarre's proffskarriär vad gäller urval av klubbar, man får nästan gå till Zlatan för att finna nåt ännu glansfullare. Det gör förstås aldrig Schwarz i boken. Går till Zlatan. Den störste nämns överhuvudtaget inte. I skenet av alla som verkligen nämns blir det ett talande förbiseende från författarens sida. Henke, Fredrik Ljungberg, Lagerbäck, Söderberg, Svennis, Jonas Thern, gamla stjärnor, nutida stjärnor..."fantastiska människor" hyllas sida upp och sida ner, Schwarz har inte ett ont ord att säga om någon eller något. Synd. Boken hade blivit intressantare på klarspråk. Nu blir det mer en sällsynt uppvisning i inbördes beundran med förord såväl som efterord av författarens utvalda vänner. Plus dock för avsnitten om familjelivet. Där, men bara där, bränner det till lite grann om verket.