Ståhl bäst, Ricky störst

Daniel Ståhl 71,29! Där ser man. Inget varar för evigt. Inte ens ett oslagbart diskusrekord, noterat av legenden Ricky Bruch senhösten 1984. Om det var på Limhamnsfältet han gjorde sina 71,26 vet jag inte, Ricky kastade där vindarna bar och i tävlingar som utlysts med kortast möjliga varsel. Dessutom i tunnast tillåtna konkurrens för att resultaten skulle kunna räknas, dvs en (1) medtävlare. Vill minnas att det oftast var nån snubbe som hette Nilsson, god för cirka 40 meter. Men inget ont om Ricky, han var ett enastående barn av sin tid. Och en fantastisk diskuskastare, självklart. Även i beaktande av vindar och "diverse annat" som var okej (eller i alla fall fick passera) förr - men är strängeligen förbjudet nu. Jag är rätt säker på att Ricky ler i sin himmel över Ståhl's bravad igår, den detroniserade mästaren var liksom varm och generös av naturen. Det fick jag faktiskt själv erfara i ungdomens dar. 1963, tror jag. På den tiden arrangerades det en skolturnering i handboll i Malmö och jag representerade Yrkesskolan, Ricky Mellanheden eller möjligen Borgarskolan. Hursomhelst möttes vi och hur matchen gick har jag glömt. Vad jag inte glömt är Ricky's skott. Det träffade mig i huvudet, nämligen. Mer än stenhårt. Jag däckade, allt annat hade varit övernaturligt. Ricky, tonårsung men omsusad i medierna redan då, kunde divat sig och låtsats som ingenting - men icke. Han var snabbt framme och bad om ursäkt, hjälpte mig upp och försäkrade det självklara: att han inte menat att träffa mig, att det var en ren olycka. Efter matchen kom han fram och bad om ursäkt en gång till. Han, den store och väldige Ricky Bruch, som man läst om i tidningarna och nästan var lite rädd för. En hjärtego kille, omöjlig att inte tycka om. Lustigt att man ska behöva få en boll i skallen för att komma till insikt. Undrar om Daniel Ståhl spelar handboll. Hoppas inte. Kommer man i vägen gör det ont. Länge.