Gambler i salig åminnelse

Tänk om Rudolf "Putte" Kock hade återuppstått och tagit vid där han en gång slutade. Som förbundskapten för Sveriges fotbollslandslag alltså. Okej, det hette inte förbundskapten på Puttes tid, landslaget togs ut av en kommitté där han dock var ordförande. Enväldig sådan, sades det. Vi talar om sent 1950-tal, om tidigt 1960-tal. Och om en man som älskade gambling. Ja, i alla former men inte minst när det gällde uttagningar till fotbollslandslaget. Alla fick chansen, alla som var heta för stunden. Som när småländska Waggeryd, av alla gudsförgätna fotbollsmetropoler, hade en kort framgångssaga i division 2 - och plötsligt fick en hel trio landslagsspelare. Lennart Nilsson, Göran Lindblad, Sven "Gliet" Eliasson; samtliga togs ut till en match mot Danmark, ingen av dem gjorde succé för att uttrycka saken fint. Samma när Högadals Bambis Lindqvist fick sin chans: Blekingeklubbens skyttekung kom, sågs och försvann. För gott. Putte Kock var inte mycket för att ge folk en andra chans, ännu mindre en tredje. Men EN chans kom varken halta eller lytta undan, lite så. En spännande tid för oss fotbollsvänner, varje landslagspresentation något av en rysare. Annat idag, som bekant. Hamrén släpper varken bomber eller smygare, så att säga. En gång in i en landslagstrupp, aldrig ut. Så verkar rättesnöret vara. Kanske är det klokt, vettigt och försvarbart. Men det är förbannat tråkigt...och det är därför jag kommer att tänka på Putte Kock. Om han fått styra från sin himmel, då hade pärleporten till blågult öppnats för spelare som under Hamréns ledning inte ens tillåts sniffa på tröskeln. Simovic i HIF, Blomberg i AIK, Lantto i Gefle, vem som helst i Östersund eller Jönköping. T o m Salif Camara Jönsson i Trelleborgs FF hade fått EN chans, det är jag helt säker på. Putte älskade "wild cards" av just den typen. Resultaten? Sådär, tror jag. Minns inte så noga. Undrar om det inte var en andrahandsfråga då för tiden.