Lundaspelen i backspegeln

Läser i Sydsvenskan idag om basketprofilen Peter Kozak, en av dessa eldsjälar som bär idrottsrörelsen utan att tänka på det. Kozak gör just nu sitt 40e Lundaspel i obruten följd. Det betyder att han varit med om alla från starten 1978. Oftast som tävlingsledare, alltid som ansiktet utåt på turneringskansliet. Ytterst ansvarig liksom, oavsett formell roll. Kul att han är "still going", jag hade så smått börjat undra. Själv firar jag ju också ett slags Lundaspelsjubileum, förvisso ganska blygsamt jämfört med Kozak's. Tio år sen jag gjorde mitt sista, närmre bestämt. Dessförinnan skrev jag om spelen, handboll som basket, i Sydsvenskan i tio raka år. Delvis för att ingen annan ville: festen pågick mellan jul- och trettonhelg, dvs där normalt funtade människor mer än gärna tar jobbledigt. Nödbedd var jag förstås aldrig. Lundaspelen blev mitt årliga OS, som renodlad lokalsportskrivare på tidningen kunde jag inte tänka mig nåt mer ärofyllt uppdrag. Eller nåt lika krävande, för den delen. På min tid hade Sydis ett helt uppslag - minst - från Lundaspelen varje dag. Det var en ständig jakt på reportageidéer, notismaterial, vinklar och variationer, alltid i samarbete med involverad fotograf. Långa dagar, mängder av text. Ibland blev det bra, tror jag. Ibland mindre bra. Som ny och oslipad i gamet rycktes jag med av entusiasmen, glömde eller valde bort den kritiska granskningen, gjorde Lundaspelen större än de var (och är). Kanske. I vilket fall var det otroligt stimulerande, så länge det varade. En sak är säker: Lundaspelen klarar sig alldeles utmärkt utan mig. Däremot inte utan människor som Peter Kozak. Grattis till de 40, lycka till på vägen mot 50.