Damerna först - MFF sen...

Sverige-England 2-1. VM-brons för de svenska fotbollsdamerna. Ingen bragd som vissa skribenter försöker göra gällande - men absolut en aktningsvärd prestation. På sitt sätt större än herrlandslagets berömda VM-brons i USA sommaren 1994. Den gången räckte det med att vinna över Saudiarabien, Rumänien och Bulgarien, damernas skalper väger liksom tyngre: Kanada, Tyskland, England. Om man nu ska jämföra. Vilket man inte ska. Själv kunde jag bara se första halvlek av bronsmatchen. Fast det räckte ju. Det var då alla målen föll och det var då Sverige spelade sin bästa fotboll på hela VM:et. Bortsett från sista kvarten då England tog över. Sen begav jag mig till Stadion. Som ställföreträdare för min utlandssemestrande svärson. Han är per definition en s k blådåre, dock en av de mer civiliserade. Sjunger och jublar, småhackar på domaren vid "behov", tar ut guld i förskott...men skulle aldrig drömma om att bränna av en bengal. Svärsonen hade alltså varit vänlig nog att låna ut det heligaste han har, näst efter sin familj: årskortet till MFF:s alla hemmamatcher. Så där satt jag, på kunglig plats, diskret småmysande. Inte minst över att återse Agon Mehmeti. I fel tröja visserligen. Örebros. Det går utför med somliga gamla MFF-ikoner, kan man väl konstatera. Agon fick hoppa in med tio minuter kvar. Lite rundare än förr, knappast någon "ål" längre. Varaktigt bänknötande har sitt pris. Men slut är han nog inte, den gode Agon. Inhoppet var starkt och sånär hade han räddat en pinne till Örebro. Nu blev det inte så, MFF vann 2-1. Mer än rättvist sett över hela matchen, viss "andnöd" om man bara beaktar slutskedet. Allt inför ynka elvatusen åskådare. MFF - hela Malmös angelägenhet? Inte den här lördan.