Så nära, så fjärran

Sverige-Nederländerna 0-1. Var det för att Rolfö saknades? Var det för att närheten till en VM-final triggade kramp mer än kreativitet, rädsla mer än mod? Var det ren jävla otur? Eller var det helt enkelt Nederländerna som var för bra? Nä, det sista stryker vi. Nederländerna var inte särskilt bra. Behövde inte vara bra. För att ändå vinna en match som blev något av en antiklimax. Detta var inte det Sverige som övertygat så stort både i åttondel och kvartsfinal. Detta var inte den fotboll som från och till förgyllt turneringen. Detta var i ett kvalitetsperspektiv bara torftigt. Men förvisso spännande. Sverige hade en stolpträff, Nederländerna en ribbträff. Sverige flest hörnor, Nederländerna flest frisparkar. Sverige flest bolltapp, Caroline Seger outstanding i den delen. Domaren var kass men ganska rättvis. Det var inte hon som tog matchen till förlängning, det var de ängsliga spelarna själva. Jag såg en höja sig över mängden i det svenska laget: Kosovare Asllani. Som hon kämpade, som hon vann dueller, som hon brann för drömmen om en VM-final. Så himla grymt - men typiskt - att just hon måste bäras ut på bår i slutet efter att ha knockats av en boll i tinningen. Frontsoldaterna stupar först. Med Rolfö hade vi haft en till av samma virke, men huruvida det räckt står skrivet i stjärnorna. Nu blir det bronsmatch mot England. Vackert så, fast möjligen lite avslaget. I förhållande till den succé som lurade alldeles runt hörnet.