Tränare på skör tråd

Som yrke betraktat måste fotbollstränare vara ett av de mer hälsovådliga. Själva arbetsinsatsen spelar liksom ingen roll. Inte utbildning, kompetens eller erfarenhet heller. Får man inte resultaten med sig grånar håret på hjässan, rubbas sömnen om nätterna, rämnar marken under fötterna. Fy faan vilket jobb. Tänkte jag igår när jag såg Magnus Pehrsson leda sitt Kalmar FF till ännu en förlust i allsvenskan. Och jag som så sent som i våras skrev "ringaktad i Malmö, högaktad i Kalmar" apropå just Pehrsson. Han fick ju kicken i MFF, så som tränare får när laget hackar och guldet året före redan fallit i glömska. Sen blev det en lovande start för Pehrsson i Kalmar, något av en upprättelse såg det ut som. Men nu. Undrar hur det står till med högaktningen. KFF går kräftgången, har inte vunnit en match på evigheter. 0-1 mot Djurgården igår var bara så typiskt: laget är totalt uddlöst, oförmöget att göra mål, saknar anfallsspel. Dessutom hårt skadedrabbat. Så hårt att man tvingats låna in en spelare som inte platsar på MFF:s avbytarbänk - men som i Kalmar får 90 fulla minuter på planen. Vilket förstås också säger något om allsvenskan. Här finns de rika klubbarna som har råd att dela med sig såväl som de fattiga som får ta vad som bjuds. Tränare Pehrsson har på kort tid prövat ytterligheterna. Och plötsligt hänger han kanske löst även i Kalmar, det skulle inte förvåna. Är man tränare så är man. F ö finns det fler olycksbarn i familjen. Thelin i Elfsborg, Cedergren i Sundsvall för att nämna två som säkert ligger risigt till just nu. Sen kan man undra var Patrick Winqvist tog vägen. Succétränare i Trelleborg i förrfjol, syndabock i fjol, arbetsbefriad (?) och bortglömd idag. Äventyrligt yrke som sagt. Fast välbetalt, har jag hört.